Från att ha varit nybörjare till att, odiskutabelt, ha blivit en av de bästa, har Joseph Hachem lyckats med allt som spelet kan erbjuda. FirstPoker har tagit reda på hur du kan bli precis lika bra som honom.
1. Självförtroende
Under ett ögonblick tycks Joe Hachem bli hypnotiserad av de starka vindar som ruskar om palmerna som omger den atmosfäriska Dragon Bar på Paradise Island, Bahamas – och han försvinner i sina tankar. Till slut vänder han sig mot mig och ställer ner glaset med single malt whiskey på bardisken med marmoryta och det hörs ett ljudligt klirrande. ”Det var inte alls något dåligt avslut på året,” säger han. Till skillnad från naturen så verkar det som om 2005 års världsmästare är en mästare på underdrifter. När vi träffas tidigt i januari så kunde inte Hachems plats bland elitpokerspelarna vara mer garanterad än vad den är. Efter en fantastisk omgång i World Series så avslutade han 2006 genom att vinna den prestigefyllda WPT Five-Diamond Classic. På samma gång blev australiensaren den fjärde personen i historien (efter Doyle Brunson, Carlos Mortensen and Scotty Nguyen) att vinna både WSOP Main Event och en titel från WPT. Betydelsen av den här prestationen syns på honom. ”Att lyckas med det där var så underbart,” säger han med ett brett leende. ”Det var värt allt att vinna tre armband. Efter att ha varit ute på turneringar under ett helt år och spelat på den nivån, så ville jag nå till en punkt där jag kunde säga: ’Jag är bäst i världen.’ Nu känner jag verkligen så.” Men Hachems väg till att bli en pokerlegend har inte på något sätt varit lika enkel som det naturliga sätt, som gör honom lätt att tycka om, som Hachem utstrålar. Efter att ha lyckats med att vinna Main Event så fick han genomlida samma sorts uppskattning som många andra moderna WSOP-vinnare får göra; han är en bra spelare, men inte tillräckligt bra för att bli omnämnd i samma andetag som Phil Hellmuth, Daniel Negreanu, Phil Ivey eller Allen Cunningham. Han visste instinktivt att bara en vinst – och bara en rejäl vinst – skulle ge honom de lovord han så desperat eftertraktade. Men med de många åtagande som ambassadör som tog tid från honom, så fanns det bara en chans kvar att vinna något – den ökänt tuffa WPT Five-Diamond Classic.
Tillfälligheterna bestämmer
”För mig handlade inte Five-Diamond bara om en WPT-tävling, det handlade om 15 000 dollar i inköp och det handlade om att tävlingen var på Bellagio med 600 tävlande – de flesta proffs. Det var toppen,” säger Hachem entusiastiskt. Under de första tre dagarna grävde och malde han sig framåt innan han attackerade på den fjärde dagen och tog sig från 915 000 i marker till över 2 345 000. Även om det gick dåligt mot slutet av den dagen så minskade inte hans självförtroende. ”Ingen ska ta den här titeln ifrån mig,” sade han till sin kusin vid samma tidpunkt. Hachems vinst var ännu märkligare när man tänker på att de andra två spelarna hade dubbelt så många marker som han hade när de nådde finalbordet. Och, kanske det som var mest skrämmande av allt, en av de båda han mötte var den kanadensiske superstjärnan Negreanu – en man som visste allt om att vara i den här situationen, eftersom han vann Five-Diamond Classic år 2004. Något som ytterligare komplicerade det hela var att det här var en WPT-tävling med ett typexempel när det gäller finalbord; en faktor som hela tiden låg och gnagde i Hachems huvud. ”Det var inte som finalbordet i WSOP där nivåerna varar i två timmar och mörkarna bara går upp med 20 procent. Man var tvungen att ändra sitt spel, det spelade ingen roll hur man ville spela – i grund och botten var det som att gå från en lång turnering till en snabb sit and go.” Trots detta, motståndet och en Negreanu som var på väg mot nio miljoner dollar i marker, så tvekade aldrig Hachem på att hans egen profetia skulle uppfyllas. ”Jag visste att jag måste råka ut för en fruktansvärd massa otur för att förlora, för jag tänkte inte låta någon annan vinna.”
2. Önskan att vinna
Det verkar som om vinsterna i WPT och WSOP Main Event inte är tillräckliga för mannen från Melbourne. I själva verket planerar Hachem redan sin nästa fullträff. ”Jag vill så gärna vinna Aussie Millions,” säger han med en flott gest. ”Det är förstås uppenbart varför, det är mitt hemland och min hemstad, och jag skulle också älska att vinna EPT:s finalbord i Monte Carlo eller en EPT-titel – då skulle jag ha vunnit en ansenlig titel på varje kontinent. Jag skulle vilja spela mer poker, men jag tänker inte vara så här engagerad hela tiden. Det är dock en del av mina skyldigheter att göra mig själv tillgänglig för pokervärlden – för närvarande.” Under det halvår som närmast följde på vinsten av Main Event, var Hachem så pass upptagen av sina nya uppgifter som ambassadör och ledare för Team PokerStars att det var svårt för honom att hinna med att spela några turneringar. På hemmaplan – Crown Casino i Melbourne – hade Hachem vant sig vid att spela och ta hem pengar i flera turneringar per månad. De uteblivna vinsterna ledde till att stressen började smyga sig på. Dessutom började jämförelserna med hur Chris Moneymakers karriär hade gått; det var bara ett kontantspel i anslutning till WSOP, följt av en hyfsad prestation i PCA 2006, som höll hyenorna borta. Tyckte Hachem själv att han hade gjort tillräckligt för att förtjäna titeln som världsmästare? ”Nej, absolut inte,” säger han bestämt. ”Jag hade tagit mig till finalbordet i den där WSOP-tävlingen på Bally’s och jag hade lite otur [par i Kungar mot J-10], men det tar längre tid än så att visa vem du är. I slutändan så handlar det om att så länge jag är nöjd med hur jag spelar, så bryr jag mig inte om ett dugg vad folk tycker. Men att få lite erkännande skadar aldrig.” Självklart kom de verkliga granskningarna att handla om Hachems prestation vid 2006 års WSOP – tolv månader efter hans nervkittlande heads up-vinst över amerikanske Steve Dannenmann. Vad som än hände när han återvände till Rio Casino, så kan ingen klandra honom för hans ambition att delta i mästerskapen. ”Att vinna World Series kommer alltid att vara min karriärs höjdpunkt – utan tvekan. Ingenting kan slå det, men jag var verkligen angelägen om att lyckas ta hem ytterligare ett armband.”
Romanser i Rio
Anmärkningsvärt nog så fixade Hachem en bra öppning för sig själv så tidigt som i den femte tävlingen, $2 500 No Limit shorthanded. Från ett startfält på 824 tävlande lyckades han ta sig heads up mot Dutch Boyd. En rejäl folksamling samlades i spelrummet Amazon Room, övertygade om att världsmästaren skulle vända sitt underläge på 2/1 mot den kanadensiske proffsspelaren. Men en grym hand som Boyd fick in på rivern, trots att hans A-5 dominerades av Hachems A-Q och alla marker redan hade hamnat i mitten innan floppen, krossade drömmen. Trots denna bitterljuva avslutning så är Hachem ändå övertygad om att resultatet genast gav honom den respekt han sökt efter. ”Det var den kritiska punkten, jag hade fått ett bevis på att jag lyckats. Det kunde jag känna i det där rummets atmosfär.” Efter denna prestation så tog inte Hachem bort foten från gaspedalen under hela mästerskapen; i själva verket lade han i en extra växel och visade upp sin vinnarmentalitet genom att gå riktigt långt i nästa tävling – $2 000 Pot Limit Hold’em. Han kom dessutom på fjärde plats i $2 500 Pot Limit, som till sist vanns av den brittiske stjärnan John Gale. Rejält med otur följde i själva Main Event, där hans par i Ess knäcktes av par i Knektar på hand, men Hachems 238:e plats tillskrevs en man som återvänt och samtidigt befann sig under massmedias hårda granskning. Han hade bevisat vad han ville och minns det hela med värme. ”Folk pratade om det hela tiden och sade saker som: ’Titta på det här. Han är regerande mästare och har all den här pressen på sig. Alla ser minsta sak han gör och han kan ändå avskärma sig från allt skitsnack och bara spela poker.” Men bli inte lurad och tro att det här räckte för Hachem. Hans önskan att fortsätta finslipa sitt spel drev honom till framgången i WPT. ”Jag utvecklas och förbättras hela tiden,” tillägger han. ”Spelare som säger att de inte gör det kommer ingenstans. Jag bryr mig inte om det så handlar om den bäste spelaren i världen; man behöver hela tiden förbättra sitt spel.”
3. Fokus
En av höjdpunkterna med Hachems spel i Five-Diamond Classic – och förstås även de andra turneringarna han deltagit i – har varit det faktum att han älskar att spela på floppen såväl som efteråt. I en tid där en slantsinglingssituation anses vara värdig en höjning all-in är det lätt att glömma att Hachem har sitt ursprung i en pokerfilosofi kallad ”small-ball”, vilket i sig är en spelteori som har utvecklats av Negreanu. Kanadensaren är vida känd för att göra mindre attacker mot de andra spelarnas stackar och för att han fördömer dem som tar med en slägga till borden istället för att använda en mejsel. Men Negreanus hyllningar av Hachems spel ger ett uppfriskande perspektiv, från ett proffs till ett annat. ”Han spelar verkligen som ett proffs. Han är en äkta spelare,” säger Kid Poker med äkta värme i rösten. Över allt annat handlar ”small-ball” om att undvika situationer där ditt spel i turneringen hänger på en skör tråd. Första gången Hachem visade att han kunde spela så här var när han vann Main Event. Under hela veckans spelande låg han bara efter en enda gång – och det var först på finalbordet. Men vi vågar påstå att den mest imponerande demonstrationen av Hachems överlevnadsinstinkt var på finalbordet på Five-Diamond Classic. Australiensaren lutar sig gradvis framåt – det blir genast uppenbart att han gärna vill berätta den här historien. ”Vi var sju stycken och jag satt på plats ett,” säger han lågmält, nästan som att han har någon hemlighet att berätta, som ingen annan får höra. ”En måste ut innan finalbordet. Mads Andersen låg under med sina $300 000. Han gick allin och blev synad, lyckades dubbla och blev synad och dubblad upp igen. Nu hade han $1,6 miljoner. Det var en hyfsad stack jämfört med mörkarna.” ”I nästa hand höjde han till $175 000. Jag satt på knappen. Jag hade par i Damer och kontrahöjde. Under de senaste timmarna hade han blivit höjd varje gång under the gun. Jag kontrahöjde till $475 000. Det var hans tur igen. Han dubbelkollade sina kort, räknade sina marker och gick sedan all-in. Vad Mads inte insåg i det läget är att jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han hade en bättre hand än mig. Jag vet att Mads inte spelar med A-J, par i Knektar på hand eller bara ett par i Kungar från den positionen. Han kan mitt spel och jag kan hans.” ”Jag visade mitt par i Damer och la mig sedan. Som allra bäst kunde han ha haft A-K – men det är den allra, allra sämsta möjliga handen. Jag var kvar i spelet med $2,3 miljoner, vilket fortfarande var mycket, och jag kunde vinna turneringen när det var sju spelare kvar. Det var ett tufft beslut att lägga sig, men när jag väl var säker på att han hade en bättre hand var det lätt att lägga sig.”
Sluta småprata
Normalt sett i de här situationerna så hade det varit slutet på historien och Hachem skulle aldrig ha fått veta säkert om han tog rätt beslut eller inte; bara Andersen skulle ha vetat sanningen. Men det dröjde inte länge förrän sanningen kom ut. ”De danska onlineforumen blev helt vilda,” minns Hachem. ”Det stod saker som: ’Hur kan Joe lägga ner en sådan hand? Det var ett dåligt spel.’ Det var fullständig kalabalik, och sedan intervjuade en dansk reporter Mads och han berättar då att han hade par i Ess.” Hachem kan inte motstå att driva med dem som chattar på forum. ”Nu har hela språket förändrats,” säger han. ”Joe är ett geni, bla, bla, bla.” Vem kan klandra honom för att han ger dem fingret? Hur många spelare skulle kunna fatta ett sådant beslut på finalbordet i en av de största turneringarna i världen? Som Hachem ser det så var hans beslut att lägga sig en kombination av både erfarenhet och disciplin. ”När du befinner dig i spelet så är det inte svårt att lägga ner par i Damer,” säger han och rycker på axlarna. ”Ditt fokus är där det ska vara, du vet hur du ska prioritera. Par i Kungar hade varit svårare, men jag har lagt ner dem också. Vi pratar inte om kontantspel här, vi pratar turneringar. Om du inte överlever så har du inte en chans att vinna.”
4. Inre lugn
Vad har Patrik Antonius, Doyle Brunson och Phil Ivey gemensamt? De är alla, förstås, högt respekterade spelare som har visat sig vara mästare i alla pokerns olika skepnader och utmärkt sig i både kontantspel och turneringar. Men framför allt har dessa spelare förtjänat sina likars respekt genom att spela och vinna i Big Game. Och ändå, trots det imponerande ryktet man oundvikligen får som framgångsrik spelare om man spelat i Bobby’s Room, så är Hachem orubblig när det gäller att ta plats i en av stolarna där – bara ge efter för den godtyckliga idén att stor är detsamma som bäst. ”Om folk kommer att se dem som spelar i det spelet som de bästa spelarna i världen, då önskar jag dem lycka till,” säger han och tar av sig solglasögonen för första gången sedan intervjun började. Det finns en viss nonchalans i hans röst, men han menar allvar. ”Jag tror att de bästa spelarna är de som spelar No Limit Hold’em med insatser på $10/$20. De grindar långsamt och lyckas vinna pengar vecka efter vecka.” Australiensarens brist på fåfänga visar sig ännu en gång när man upptäcker att han vände ryggen åt möjligheten att delta i Professional Poker League (PPL), en tävling där bara 64 särskilt inbjudna spelare deltar. Tävlingen organiseras av den berömde Chip Reese. Många av toppspelarna lobbade hårt för att få vara med i Reese spel, men Hachem var inte en av dem. ”Jag tackade nej eftersom jag fortfarande bor i Australien. Att delta hade inneburit att jag skulle behöva åka till Staterna varannan vecka. Jag kunde helt enkelt inte lämna min familj; jag sätter alltid dem i främsta rummet.”
Lyckligt hemmaliv
Hachems hängivenhet till sin familj är ingen överraskning. Han ser, efter allt som har hänt, sin familj som själva anledningen till allt han har lyckats åstadkomma inom poker. ”Det är hemligheten bakom mina framgångar,” säger han och viskar ännu en gång. ”Jag var lycklig innan jag vann World Series. Vi i min familj gjorde allt vi gör idag. Vi hade huset och vi hade bilarna.” Det är svårt att argumentera mot hans resonemang med tanke på vad han har uppnått. Han är den andra personen i världen att ha lyckats nå $10 miljonerstrecket (den andre är Jamie Gold), han har ett vattentätt sponsoravtal med PokerStars, han tar emot rejält med smicker från en växande armé av fans och han har sina kollegors respekt. Men tror han att de fenomenala nätspelande ungdomarna, som tjänar miljoner, någonsin bara kommer att släppa musen och deras nattliga livsstil? Finns det ens några bra skäl att göra det? ”Jag träffade en kille en dag som kom fram till mig och frågade om vi kunde växla några ord. ’Jag studerar till att bli kiropraktor,’ sa han. ’Jag har ett dilemma eftersom jag spelar poker och jag spelar bra. Mina polare hoppar alla av skolan för att bli proffs och jag vet inte vad jag ska göra.’ Jag svarade: ’Grabben, det är inte så svårt. Poker kommer alltid att finnas där, så se till att avsluta din utbildning först.’ De här grabbarna kommer att se tillbaka om tio år och tänka: ’Vad har jag gjort med mitt liv? Allt jag har gjort är att spela poker.'” ”Om du kan etablera ett bra liv utanför pokern så ger det dig inte bara en bra balans i livet, det gör dig också till en bättre spelare i det långa loppet – och det är bara positivt. Jag tror att en hel del av dem som spelar 12-14 timmar per dag kommer att bränna ut sig. Låt poker vara en del av ditt liv, men låt inte poker bli ditt liv.