Underbarnet Jeff Madsen

En av de mest spännande historier i årets WSOP är den om Jeff Madsen – ynglingen som tog våra hjärtan med storm.

Jag ska snart träffa en 21-årig filmstuderande från Kalifornien. Vad är det egentligen att vara nervös för? Jag har ju tidigare intervjuat presidenter, premiärministrar, skådespelare och idrottsstjärnor? Det är inte på grund av vem det är. Eller låt mig formulera om det hela: det är inte på grund av vem han var – för ett antal veckor sedan, när han kom till 2006 års World Series of Poker, var han ingen alls, en vanlig okänd kille. Nej, anledningen till varför jag är nervös är för vad han just har blivit. Den här ynglingen är ett fenomen, en på miljonen – en otroligt talangfull och skicklig pokerspelare som är hela WSOP:s huvudberättelse; kanske till och med en av de mest fascinerande i hela WSOP:s historia.

Jag är nervös ända till dess att han går emot mig i hotellfoajén, men så fort du får syn på honom vet du att det är en man att tycka gott om. Han är ärlig, samarbetsvillig och vänlig, och han kommer från den lugna strandmiljön i Santa Monica, Kalifornien. Hans tonår bestod av att hänga med vänner, åka skateboard och andra liknande ungdomsaktiviteter. Han uppnådde klart godkända betyg i skolan utan att anstränga sig alltför mycket, eftersom det är en smart man vi har att göra med, men han säger att han antagligen kunde ha lyckats ännu bättre om han försökt aningen hårdare. Men faktum är att han aldrig behövde det. Hans dröm var att bli någon inom filmindustrin – kanske inte fullt så överraskande med Hollywood bara ett par stenkast (med Los Angeles-mått mätt) bort. Så han började plugga vid UC Santa Barbara och studerade varje aspekt av filmproduktion, med målet att bli manusförfattare eller regissör.

Han spelade också ett par hemmaspel i poker med sina vänner och gick därifrån till att börja spela i ett pokerrum i ett indianreservat där han startade på den lägsta nivån – $1/$2 – och upptäckte att han kunde slå de flesta av motspelarna. Han vann ett par $2 000- turneringar. Men han kunde inte spela på varken Bicycle eller Commerce – de bästa pokerrummen i Los Angeles – för att han var under 21. Han började istället med att läsa om och titta på poker. Och sedan, bara ett par veckor efter att han fyllt 21, åkte han till Las Vegas över sommaren, fast besluten om att han kunde vinna en turnering eller två.

Genombrottet

Det gav ingen större genklang då han slutade trea i $2 000 Omaha High-Low 8/OB, då han vann $97 552. Den enda uppmärksamhet han fick var i Nolan Dallas (WSOP:s kommunikationschef ) dagliga rapport, där det sades att Madsen var aggressiv och att det enda som hindrade honom från en ännu mer framskjuten placering var en lång tid med kalla kort. Dalla, en känd observatör, erkänner att ”jag trodde bara att han var en av många som spelade över sin förmåga vid ett World Series-tillfälle – och att han så småningom bara skulle tyna bort i pokercirkusen.” Något som för övrigt verkade vara den allmänna ståndpunkten hos all media på Rio; vi på FirstPoker kan villigt erkänna att vi inte trodde att han skulle kunna klara sig så bra, och att han faktiskt bara var en av dem dök upp från ingenstans, hade mer tur än skicklighet, fick sina pengar från en topplacering och sedan skulle säga farväl. Vad fel vi hade…

Ett par dagar senare, den 16:e juli, överraskade Madsen oss alla när han blev den yngste armbandsvinnaren i WSOP:s historia. Han tog rekordet från Eric Froehlich efter att ha vunnit Event 22 – $2 000 No Limit Hold’em, med 1 579 spelare och ett förstapris på $660 948. En av de andra spelarna som bevittnade händelserna var FirstPoker-skribenten Julian Gardner, som blev den tredje spelaren att lämna finalbordet. Faktum är att det var just Madsen som slog ut Gardner efter att den sistnämnde visserligen träffat tvåpar, men åkte ändå ut då den unge kaliforniern träffade spaderfärgen. ”Jag är imponerad,” sa Gardner om Madsen. ”Han var cool och gjorde inga misstag.”

Men är han fortfarande bara ännu en one-hit wonder? Är han kanske bara en turbenägen yngling från Kalifornien, trots allt? Uppenbarligen inte, med tanke på att han gick in och vann sitt andra armband i $5 000 Short-Handed No Limit Hold’em med 507 spelare och ett förstapris på $643 381. Bland dem han lämnade efter sig fanns flera riktigt erkänt skickliga spelare, och han vann över proffset Erick Lindgren heads up.

Nolan Dalla uttryckte sig såhär: ”Ingen spelare har tagit sig till pokervärldens topp så snabbt, utan att knappt se besvärad ut. Inte Stu Ungar. Inte Johnny Chan. Inte Phil Hellmuth. Vid 21 års ålder var Ungar fortfarande upptagen med sina Gin-spel i New York, Chan diskade på hans föräldrars restaurang och Hellmuth var en student på University of Wisconsin, där han spelade 20-dollars Hold’em-spel.

Mer än bara tur

I det här eventet var Lindgren den populäre favoriten. Generellt sett anses han vara en av de bästa spelarna som aldrig har vunnit ett armband, och han backades upp av en ljudlig fanclub som han höll på tårna genom att leda under större delen av heads up. Men vår 21-åring verkade helt opåverkad av situationen och andades lugn, och behöll sitt artilleri till dess att korten började komma hans väg. När vad som skulle visa sig vara den sista handen var kommen hade Lindgren A-J i samma färg medan Madsen satt med Q-9. Floppen visade K-Q-2 följt av de två korten 5-3, vilket gjorde att par i Damer höll stången och Madsen kunde plocka hem segern.

Ett andra guldarmband – helt otroligt! Men han var fortfarande inte färdig med sina framgångar. Han åkte tillbaka den 26:e juli och slutade trea i $1 000 Seven-Card Stud High-Low 8/OB och vann ytterligare $65 971. Detta gjorde att hans totala inspelade summa uppgick till smått fantastiska 1,5 miljoner dollar och gjorde honom till nummer 1 i World Series inför Main Event. Nu kunde ingen rakryggad person våga yttra ordet ”tur” i samband med Madsens bravader; istället var alla rörande överens om att vi just hade bevittnat en sensationellt stor pokerspelare som slagit igenom på allvar.

Och det lite ovanliga är att han inte ser sig själv som något speciellt. ”Men visst, det jag gjorde är ju smått fantastiskt,” säger han bara, innan han tittar på mig som om han ville säga: ”Du kan väl berätta för mig hur det gick till.”

Han har utan tvekan rätt sorts temperament för poker. ”Jag är otroligt lugn. Det är jag alltid. Jag tror det kommer från min far – han är alltid lugn och sansad. Det innebär att när jag spelar, kan jag fokusera på vad jag ska göra – läsa spelets struktur och de andra spelarnas beteenden. Jag är helt enkelt uppslukad av spelet.”

”Min strategi är att läsa de andra spelarna. Jag spelar spelarna mycket mer än vad jag spelar korten. Jag tror att folk ser mig som galen och som någon som inte vet vad jag håller på med när de får se mina spel på TV och ser vilka kort jag spelar – det vill säga att jag bluffar, höjer och kontrahöjer med riktigt låga kort. Men detta är en följd av att jag har läst situationen och vet att de lägger sig. Och jag har ett riktigt analytiskt sinne. Jag är bra på att tänka igenom varje situation när den dyker upp – och när jag tror mig veta någonting är det inget som stoppar mig.”

Ser han sig då som någon som går i samma fotspår som Ivey, Hansen och Negreanu snarare än, låt oss säga, Harrington och Cloutier? ”Definitivt. Jag skulle vilja säga att det är Ivey jag påminner mest om.”

Vad händer härnäst? ”Jag har ju ingen bil än, så det måste jag väl ha. Sedan hoppas jag på att jag kan gå kvar på college, men jag har fått en massa anbud [sedan intervjun har Madsen hunnit skriva på för kändistäta Full Tilt].”

Att bestämma sig för om det kommer att bli poker på heltid eller inte blir ett svårt beslut för Jeff Madsen. Men man behöver inte spendera alltför lång tid med honom för att inse att han kommer att ta det rätta beslutet. Detta är en oerhört klok ung man, med värderingar som ligger nära släkt, vänner och familj. En ung man som dessutom precis kan ha tagit steget mot att bli den bästa pokerspelaren genom tiderna…