Författare: FirstPoker

Dan Glimne är väldigt mycket mer komplicerad än vad jag trodde och har en hel del mer att bjuda på än att ”bara” vara vår pokerprofessor!

Av Åsa Holmberg

Dan föddes 1947 i Göteborg, men växte upp i Halmstad tillsammans med sin familj innehållande mamma, pappa, bror och syster. Det är inte alls konstigt att Dan hamnade i spelens värld då han tidigt slussades in på den banan. ”Vi var en spelgalen familj och spelade väldigt mycket sällskapsspel,” berättar Dan.

Skaparglädjen och uppfinningsrikedomen fanns redan tidigt. Dan berättar om ett bilspel som han och hans bror ritat upp på en stor spånplatta där de lekte med Dinky Toys-bilar och ändrade reglerna varje gång. Spelglädjen följde med till skolan när han började på Lunds Tekniska Högskola där han spelade många olika schackvarianter, olika brädspel och en del poker. Intresset för spel bara ökade och Dan började också samla på böcker om spel. Poker kom han i kontakt med redan på gymnasiet, då man spelade femkorts mörkpoker, och det var ett populärt tidsfördriv även i lumpen.

1978 arrangerade Alga SM i Othello och Dan vann distriktstävlingen i Skåne och fick åka upp till Stockholm och spela finalen på Hotel Sheraton. Tyvärr blev det bara en tredjeplats, annars hade det blivit VM i New York, men han fick framför allt väldigt bra kontakt med Alga tack vare detta. Han gjorde några konsultjobb för företaget och när de två år senare utlyste jobbet som produktutvecklingschef så sökte Dan jobbet i konkurrens med 44 andra sökande. Det blev Dan som fick tjänsten och han jobbade sedan på Alga i nio år.

”Kan vi inte göra en thriller?”

Men vi ska stanna kvar i 1978 en liten stund till. Under ett äventyr med en kompis – till yrket långtradarchaffis – året innan, följde han med på en körning till Saudiarabien. Dan skrev för en gångs skull ner allt som hände i en dagbok och tog över 700 diabilder. När han kom hem igen insåg han att han ville använda den upplevelsen och fick för sig att han ville skriva en roman, en thriller, av materialet han hade samlat på sig. Ett år senare, 1978, ringde han bästa kompisen Peder Carlsson, som tidigare fått två romaner publicerade; denne fick läsa dagboken och titta på bilderna och tyckte att idén var bra. De båda tog sedan en charterresa till London där de gick omkring, satt på pubar och restauranger, drev längs Themsen och snackade ihop sig om intrigen. Det tog dem sedan två år att skriva färdigt boken.

De skrev den på engelska som ett kommersiellt projekt med namnet Beast of Burden och lyckades sälja in den till både Storbritannien, USA, Norge, Holland och Sverige. På hemmaplan gavs den 1982 ut under namnet Lastdjuret.

Tiden på Alga

1980, när han väl fått jobbet som produktutvecklingschef, upptäckte han så den stora sällskapsspelvärlden med hjälp av vice VD:n på Alga, Harry Kleiman. ”Harry blev min mentor, lärde mig branschen och skaffade mig ett kontaktnät. Jag är väldigt tacksam för vad han gjorde för mig, det utgjorde grunden till allting.”

Dan har uppfunnit någonstans runt 120-125 olika spel och fått ungefär 65-70 av dem publicerade i någon form av kartong, så kallade ”pappspel”. De mest kända spelen som han skapat för svenska marknaden är och Brädspelet är fortfarande en klassiker trots att han gjorde spelet för över 20 år sedan! En del andra spel som han skapat under åren är nya kortspel med en vanlig kortlek, spel med papper och penna, spel som bara kräver en dagstidning, ölunderlägg eller mynt. Dan kan hitta på spel av allt och ur ingenting!

Dan stannade på Alga i nio år som produktutvecklingschef, men han upptäckte att det inte riktigt var det han ville hålla på med i längden. ”Alga var en trevlig, underbar arbetsplats med kul människor och fantastisk sammanhållning. Man fick hålla på med det man älskade att göra, dag ut och dag in, men jag ville i längden börja skriva böcker och koncentrera mig mera på själva uppfinnandet, så jag sa upp mig och startade eget. Sedan 1989 har jag inte haft ett enda fast jobb.”

Fri som fågeln

Dan blev frilansare, både inom spelbranschen och som författare. Författare var han ju sedan tidigare och han hade gett ut två böcker redan innan han började på Alga. Första boken Dan skrev (denna gång tillsammans med en Per Husberg) kom ut 1967 och handlade om miniracing på spårstyrda banor, en ”sport” som han också själv blev svensk mästare i, både 1966 och 1967.

1991 stod han så i en bokhandel i London och tittade på alla spelböcker, då han av en slump hittade en bok författad av Anthony Holden. Holden hade då sedan tidigare skrivit flera biografier, om bland andra Lawrence Olivier, Tjajkovskij och Shakespeare. Boken Big Deal hade Holden dock skrivit efter att 1988 och 1989 provat på ett år som professionell pokerspelare. Det blev en fantastisk berättelse om allt som hände under denna period mellan och inkluderande världsmästerskapen de åren, och hur det är att befinna sig mitt i Las Vegas och den amerikanska pokercirkusen. Big Deal har sedan dess i princip ständigt tryckts om i nya upplagor.

Dan blev helt fascinerad när han läste den här boken. Han hade inte haft någon aning om att poker var så spännande eller att det existerade tävlingar i det, och kände att han ville lära sig mer! ”Jag blev så fascinerad så jag skaffade mer litteratur via Gamblers Book Club i Las Vegas. Jag läste in mig på taktik och strategier och startade ett pokergäng hemma i Linköping. Det finansierade bland annat både fåtöljerna i arbetsrummet och några kostymer, då jag var den enda som visste vad jag gjorde,” berättar Dan och skrattar.

En resa till Vegas stod högst på önskelistan och i februari 1994 ringde Dan runt till ett gäng dagstidningar och berättade om planen. ”Jag sa att jag skulle åka till VM i poker och frågade om de var intresserade av reportage därifrån. När tillräckligt många hade svarat ja så bokade jag biljetterna.”

Första resan till Las Vegas

”Jag bokade in mig på Riviera och minns fortfarande den första kvällen då jag åkte taxi via The Strip till Binion’s Horseshoe där jag var tvungen att gå in. Det sköna med Vegas är att det inte spelar någon roll vad du har för fördomar innan du kommer dit, positiva eller negativa – Las Vegas lever ändå upp till samtliga!”

”När jag kom in på Binion’s inför Main Event så satt alla de stora namnen där vid borden, alla som jag hade läst om i Holdens bok. Både Amarillo Slim, Johnny Moss och Doyle Brunson – det var som att komma till S:t Peterskyrkan i Rom och få träffa påven!”

”Det var helt fantastiskt i Vegas, jag sålde till och med reportaget några extra gånger om när jag kommit tillbaka hem igen, och fick mycket bra betalt. Poker var fantastiskt spännande och jag sa till mitt dåvarande förlag, Wahlströms, att jag ville skriva en bok om poker. Det hade bara kommit ut tre renodlade böcker i ämnet tidigare, 1903, 1924 och 1962, så inga av dem var aktuella, direkt.

De ansvariga på Wahlströms var väldigt tveksamma och undrade om det verkligen fanns något intresse för ämnet. Jag hade dessutom precis varit på mitt första svenska mästerskap som då anordnades på Kortoxen, och försökte prata mig varm för att det fanns ett stort latent intresse i Sverige. Till slut lyckades jag övertala min redaktör Lena Höög som i sin tur lyckades övertyga de andra redaktörerna att låta mig skriva en pokerbok på 300 sidor med historik, litteraturtips och allt annat.”

Skrivlust

Dan åkte tillbaka till WSOP året därpå, i maj 1995 när VM då hölls, för att kunna fylla på med helt färskt material. Sedan skrev han i ett svep från att han kommit hem från WSOP och ända till augusti, i genomsnitt 13-14 timmar per dag. ”I Vegas köpte jag på mig en ny trave pokerböcker från Gamblers Book Club och jobbade nästan dygnet runt när jag kom hem. Jag gjorde sättningen själv också för första gången och i slutet på september kom första exemplaret från tryckeriet. Jag höll på att bli av med min dåvarande flickvän på köpet, vilket jag i dag har en viss förståelse för.”

Bättre än julafton

”De första tio minuterna när man fått hem ett helt nytt spel eller en helt ny bok direkt från tryckeriet är fantastiska. Man öppnar paketet med darrande händer och tittar på det vackra man har skapat, med bilder och allt och bara njuter. Sedan avtar det, men de första tio minuterna är väldigt speciella!”

Det var den första upplagan av och det blev ett väldigt stort intresse när den kom ut. TV2 hörde av sig, det blev otaliga TV-soffor och lokaltidningen Östgöta-Corren hörde av sig och ville göra reportage om pokergänget. Dan fick självklart de sämsta korten under hela kvällen och förlorade stort – och rubriken blev förstås ”Spelkung blev knäckt”. Men Pokerhandboken blev efter att ha tryckts upp i en förstaupplaga på 4 000 exemplar recenserad i 47 olika tidningar, inklusive Veckans Affärer och Dagens Industri. I slutet på 90-talet var Pokerhandboken för övrigt en av de mest stulna böckerna på Stockholms Stadsbibliotek!

De sista exemplaren av den första upplagan försvann på bokrean 1998 precis som planerat, men sedan började folk fråga efter boken igen så Wahlströms tryckte upp ytterligare 2 000 exemplar 2001. Även dessa tog slut och 2003 tryckte Wahlströms upp 3 000 exemplar till och boken fortsatte att sälja stabilt, mellan 100-150 exemplar i månaden. I september 2004 visade Kanal 5 ett WPT-reportage för första gången och den månaden såldes 900 exemplar av boken. I oktober sålde de sista 1 100 exemplaren slut och Dan förstod vad som var på gång att hända. Han bokade snabbt in ett möte med Wahlströms. ”Jag vill göra en ny och omarbetad utgåva av Pokerhandboken med hundra sidor till, lägga till ett antal saker och dessutom få högre royalty,” sa Dan till redaktörerna på mötet. Till skillnad från förra gången de pratade om boken så nickade de nu bara för varje mening och sa ja till allt Dan ville göra.

Den nya upplagan kom ut på våren 2005, och i augusti och september var Pokerhandboken Sveriges mest sålda facklitterära bok, och slog till och med Tina Nordströms matlagningsböcker. Slutresultatet för 2005 blev Sveriges nionde mest sålda facklitterära bok. ”Man får sina royalties på hösten året efter ett försäljningsår, och när den checken kom i oktober 2006 var jag tvungen att sätta mig ner,” berättar Dan.

Ett imponerande CV

Dan har nu gett ut totalt 27 böcker, mest spelböcker, samt thrillern vi nämnde tidigare. Förutom böckerna så skriver han åtskilligt i olika tidningar: ofta featureartiklar som till exempel om The Darwin Awards (som ”delas ut” av sajten darwinawards.com till personer som gör bort sig på ett så idiotiskt sätt att de dör eller blir allvarligt skadade) eller om när bridgespelet kunde fira 75-årsjubileum. Ett annat exempel när Dan passade på var när smiley-symbolen fyllde 25 år.

När Dan var liten så växte han upp under väldigt speciella förhållanden. Hans föräldrar hade en av Sveriges få reklambyråer vilket resulterade i gratisprenumerationer på elva (!) dagstidningar, förutom 20-25 vecko- och månadstidningar, vilket har gjort honom allmänbildad långt över genomsnittet.

Dan har också under årens lopp haft flera olika tävlingar i olika dagstidningar. Den som finns kvar än i dag är i Sydsvenskan, där man ska gissa på vilket ord tre specifika saker har gemensamt. Här är ett exempel (svaret följer sist i intervjun):

”Vad har, talande nog, den katolska kyrkan gemensamt med en badmintonboll samt inkomstskattens införande i USA?”

Trissfrågan hittar du i Sydsvenskan varje måndag. Dan skriver dessutom en krönika för Unibet cirka en gång i veckan förutom när han är ute på turneringar, då blir det varje dag. ”Jag vill försöka återge hur det är på plats och förmedla hur det känns att vara med och spela turneringen.

Det tar 2-3 timmar varje dag att skriva, det blir ungefär tio procent per dygn som går åt att skriva krönikorna under turneringarna. Då är schemat redan ganska pressat eftersom man dessutom spelar ganska länge.”

Dan har också hand om pokersidan i Aftonbladet där han förutom huvudkrönikan också har med spelproblem och vänsterspalten med små anekdoter, bilder, allehanda fakta, nyheter, resultat med mera. Själva pokerspelandet har Dan som en sidoinkomst. ”Jag arbetar som konsult åt Unibet, skriver böcker och artiklar, har min pokersida i Aftonbladet, uppfinner sällskapsspel, lirar poker och gör en del annat, och har det väldigt bra!”’

En solid pokerspelare

I år spelade Dan Main Event i WSOP för femte gången, men förra året var enda gången hittills som han lyckats ta sig till pengarna, ”trots att jag blev megautdragen av brittiska proffset Julian Gardner som på rivern lyckades få in ett av de få korten han kunde vinna på. Jag var efter tre timmar nere i en fjärdedel av startstacken, men lyckades ändå sega mig in i pengarna 26 timmar senare!”

Dans allra första pokerspel i Las Vegas ägde dock rum 1994 i pokerrummet på Circus Circus, när han spelade $1/$4 Spread Limit Seven Card Stud. ”Jag var så nervös att jag skakade – men lyckades ändå gå cirka hundra dollar plus!” Första turneringen Dan vann i Las Vegas var 1995 inne på Bourbon Street Casino. ”När jag kom dit så kände jag mig helt oövervinnelig. I was on fire! Jag fick perfekta kort och kunde inte annat än att vinna, allting stämde.”

Dan avslöjar plötsligt att han förutom ”Dan_Glimne” också har ett annat alias på Unibet: ”Macavity”, efter ”the mystery cat” i musikalen Cats; ett alias som han dock skaffade långt innan han började jobba för Unibet. ”Det är där de stora pengarna finns”, avslöjar Dan. På mitt vanliga konto för ”Dan_Glimne” låter jag bara några hundra dollar stå inne.”

Dan berättar att han har stor nytta av att ha varit med så länge. ”Jag tiltar inte, det är en av mina starkaste sidor. Jag är ju 62 år nu och har varit med så pass länge att jag känner mina starka och svaga sidor; det hade nog varit annorlunda om jag hade varit 22 år. Det finns många svenskar som är mycket bättre än vad jag är på poker, men det är smickrande att veta att så många av dem började med att läsa min bok först!”

Bästa pokerboken

Dan läser själv många pokerböcker. ”Det är ju ett av mina stora intressen och jag försöker att lära mig mer hela tiden. Jag återkommer ofta till Harringtons böcker till exempel. Men en av de mest intressanta böcker jag har läst, och dessutom recenserat i Aftonbladet, är Gus Hansens Every Hand Revealed där han berättar om hur han tänkte och spelade varje hand när han vann Aussie Millions 2007. Det borde verkligen skrivas flera sådana böcker!”

Dan samlar fortfarande på spelböcker, han har ungefär 2 000 stycken (!) hemma, prydligt sorterade i 38 eller 39 olika kategorier på ungefär 30 olika språk. Många har han under sina resor köpt för bildernas skull: ”Det är väl för mycket begärt att jag ska kunna läsa inuit, koreanska eller luganda.”

Unibet och Pokermiljonen

Kontakten med Unibet fick Dan då Artur Ringart på TV4 sökte någon som kunde prata poker i Pokermiljonen. Artur frågade några av cheferna på Casino Cosmopol som rekommenderade Dan, och på den vägen är det. Han var med i Pokermiljonen för första gången våren 2005 och har sedan dess fått sitt kontrakt förnyat varje år, förutom att arbetsuppgifterna vuxit och växlat. ”De är oerhört trevliga människor, och jag gillar att jobba för Unibet. De står för något som jag också vill stå för,” säger Dan en aning hemlighetsfull.

På Unibet spelar Dan oftast lite större turneringar och sit & gos, samt en del specialturneringar som Unibet arrangerar. ”Någon enstaka gång blir det kontantspel också, och jag spelar oftast under mitt nick ’Dan_Glimne’.

Det har hänt att spelare som hamnat vid mitt bord ironiskt skriver i chattrutan att jag borde ha hittat på ett bättre nick; då brukar jag skriva in mitt mobilnummer och be dem ringa. De blir helt paffa och mycket ursäktande när de känner igen min röst från Pokermiljonen och förstår att det faktiskt är jag.”

Vittne i Grebbestad

I egenskap av ”pokerprofessor” fick Dan vara med och vittna för pokern i den omtalade Grebbestadsrättegången när den väl överklagats till hovrätten. När domen till slut kom så blev det full rulle direkt. ”Jag var på hotellet i Vilamoura på Algarvekusten där vi var för att spela Unibet Open. En av advokaterna ringde 15 minuter efter att domslutet blivit offentligt och drog huvudpunkterna i det: att turneringar som är tillräckligt långa bedöms som skicklighetsspel, medan kontantspel och sit & gos fortfarande anses vara spel där turfaktorn överväger. Det var bara att dra igång laptopen och sätta igång att ringa till de andra på Unibet. Sen började min telefon att ringa. Både tidningar, radio och TV ville ha mina synpunkter på det hela, både som pokerguru och vittne. Det var en enorm seger för pokern, som en pokerns nationaldag; det var den första positiva domen i Sveriges pokerhistoria! De tidigare brottsbalkskommentarerna man envisats med att hålla fast vid skrevs ju på 1930-talet, och att vi nu fått ett hål i de tolkningarna är en stor framgång!”

Drömmer om vinster

Dan vill förstås leva ett långt och lyckligt liv. En av Dans drömmar är att få vinna utmärkelsen Spiel des Jahres (”Årets spel”) i Tyskland, det är det finaste man kan vinna som spelkonstruktör. Dessutom drömmer han självklart, liksom resten av Pokervärlden, om att vinna VM i poker. Det slår mig, när vi pratar om spelhistorik, att man som regel inte har någon aning om vem som har gjort de olika spelen. är ett ganska känt spel även om det är mer för en yngre generation, men jag tror inte att någon visste att det är Dan Glimne som har uppfunnit det! Man vet däremot ofta vem som skriver böckerna man tycker om och läser. Mitt favoritsällskapsspel (förutom poker förstås) är och jag har verkligen ingen aning om vem som har hittat på det.

Trollkarlar och tärningar

Dan avslöjar plötsligt att han har ytterligare ett brinnande intresse. Han samlar på tärningar; eller rättare sagt allt som har med tärningar att göra. Den sexsidiga tärningen är 5 000 år gammal, men redan för över 100 000 år sedan kastade människan olika föremål som var föregångare: benbitar, tänder från djur och så vidare, och försökte ur resultatet utläsa gudarnas vilja.

”När jag var i Sydafrika så letade jag upp en så kallad ’muthi shop’, en specialbutik för sangomas – häxdoktorer på zuluspråket – för att försöka komma över mathambas, alltså sådana föremål som ju används än i dag. Vi bodde på ett hotell i Pretoria där jag fick en äldre kypare att avslöja var det möjligen kunde göras en ”connection”. Jag åkte dit med hyrbilen, och övertalade mot rundhänt betalning en man att ta mig till en muthi shop. Tredje försöket, på en bakgata i ett av Pretorias fattigaste och skummaste kvarter, resulterade i jackpot: förutom trolltrummor och allehanda egendomliga pulver och vätskor fanns en hylla med dekorerade benbitar från elefant, lejonklor, mkholonötskal, ingraverade spetsar av buffelhorn och andra traditionella kastföremål. Jag köpte en hel getskinnssäck full, dricksade alla inblandade inklusive kyparen på hotellet grundligt, och blev mycket nöjd med dessa unika tillskott till samlingen.”

”Och då skulle du höra om när jag var på Kuba och på samma sätt fick undvika poliser och muta mig fram till ett möte med en babalawo-präst för att försöka komma över en équelé, ytterligare en form av heligt kastföremål ingående i en religion!”

Dans samlande och letande är tänkt att om några år resultera i ”den ultimata boken om tärningar och deras kulturhistoria”. Det ska bli intressant att se hur den tas emot i spelvärlden!

P.S. Nå, har du kommit på svaret på gåtan ännu? Jo, svaret är talet sexton! Benedictus XVI är överhuvud för den katolska kyrkan; en badmintonboll ska enligt reglementet ha 16 fjädrar; och det var genom det 16:e tillägget i USA:s författning som inkomstskatten infördes i USA. Ganska logiskt och ”talande” nog, eller hur?

Det är inte varje dag man får chansen att bjuda en mångmiljonär på lunch på balkongen! Just den här unga mångmiljonären är en av endast två svenskar som någonsin har vunnit ett WPT-event. Ragnar Åström slog till på sin första stora liveturnering.

Av Åsa Holmberg

Ragnar Åström är 22 år och har spelat poker sedan 2004. Han bor fortfarande hemma hos föräldrarna i ett villaområde strax söder om Stockholm. Han går i skolan och pluggar ”Fastighet och Finans” på Kungliga Tekniska Högskolan – även om de har sommarlov just nu; tre månaders sommarlov, vilken lyx! Han har just gått första året klart (av två totalt) och målet är att utbilda sig för att kunna hålla på med investeringar i framtiden. Innan han började på KTH gick han i gymnasiet och det var där han kom i kontakt med pokern första gången. Det började med att han tittade på World Poker Tour på TV, tillsammans med brorsan som redan hade börjat spela poker.

Ragnar blev nyfiken och började spela frirullar på Expekt och sedan har det bara fortsatt. Från frirullar till sit & gos, via turneringar till kontantspel. När Ragnar väl började spela kontantspel, för tre år sedan, så släppte han allt det andra eftersom det var mer och snabbare pengar där än någon annanstans. Han startade på $0,50/$1 och $1/$2, och fastnade där i över ett år innan det kändes bra att gå vidare. Ragnar gick upp ett steg till $2/$4 och lyckades bygga en ganska ordentlig rulle innan han för två år sedan råkade ut för några lurendrejare.

Tjuvar och bedragare

Han kom i kontakt med en rakebacksajt där innehavarna tog alla pengarna och stack efter ett tag. För Ragnar innebar det att två tredjedelar av hans rulle försvann, ungefär $10 000. Jag måste erkänna att jag blev förvånad när Ragnar berättade detta; jag har varken hört talas om själva rakebacksajten eller att några andra spelare har blivit lurade vid den tidpunkten. Även om det kanske är logiskt eftersom man inte gärna vill berätta att man har gått på en blåsning, så vore det kanske bra om sådant här kom ut, om inte annat så för att varna andra. ”Det här var ett så pass stort bakslag att jag i princip slutade spela poker i ett halvår,” berättar Ragnar.

Efter att han hade fått lite distans till händelsen så blev han väldigt sugen på att börja igen, och eftersom han hade byggt upp rullen en gång så visste han att han skulle kunna göra det en gång till. Ragnar satte igång igen och började även spela livepoker strax därpå, till att börja med på Sviten. På Sviten blev det mest kontantspel, men även lite turneringar. Man kan inte undvika att bli annat än nostalgisk när man tänker tillbaka på den gamla goda Svitentiden; vi drabbades båda två av denna ”sjuka” och började prata Svitenminnen, även om vi aldrig var där samtidigt.

Ragnars utveckling inom pokern gick vidare. Det blev några lite större turneringar – som i jämförelse med de största i dag ter sig små – med inköp på upp till 10 000 kronor, men det har hela tiden varit kontantspelet som har haft prioritet. Det har förstås också blivit lite turneringsspel online, med högsta vinstsummor på ungefär $10 000, samtidigt som Ragnar har spelat in kanske 800 000 kronor online sedan han började 2004. Det är lite svårt att uppskatta så här i efterhand, säger Ragnar, men menar att det är de pengarna som har hållit honom flytande under studietiden, samtidigt som han har försökt att hålla i pengarna och lagt undan för att kunna skaffa eget boende så småningom.

Större utmaningar

Även om det är kontantspelet som är Ragnars starkaste kort så kom han till en tidpunkt då han ville spela med ”de stora grabbarna”, det vill säga i de mycket större turneringarna såsom European Poker Tour eller World Poker Tour. Ragnar bestämde sig för att försöka kvala sig dit. ”Om man vill kvala in till någon större turnering så får man räkna med att lägga ut i genomsnitt 30-40 procent av inköpspriset,” berättar Ragnar.

Det finns de som inte gör annat än kvalar in sig till olika event och 30-40 % -regeln gäller för alla. Eller snarare för de flesta. Ragnar köpte in sig till en $300-satellit på BestPoker för att försöka kvala in till en WPT-turnering. Den här hade 70 deltagare och två platser i potten. Med siktet inställt på att troligtvis behöva spela flera satelliter innan målet förhoppningsvis infriades, lyckades han spela hem en plats redan på första försöket! Platsen blev Venedig och World Poker Tours event i mitten på maj i år. Resten har ni säkert redan hört, men det här är Ragnars historia.

Ragnar hade med sig en kompis ner till Italien som sällskap. De kom ner till Venedig någon dag innan spelet skulle börja och hann med lite sightseeing där de hann se den underbara staden innan det blev dags för kasinot.
”Första dagen i turneringen hamnade jag på ett ganska bra bord,” säger han. ”Jag fick någon onlinekvalare som kommit med nästan gratis och inte spelade så bra, en galen italienare och någon mer som var ganska bra. Innan turneringen hade jag hört att det är mycket värde i Italien, och av dem som spelat EPT i San Remo och Venedig så hade tydligen Venedig bäst värde. WPT hade satsat ganska hårt på Italien inför det här. De hade till och med frirullekval till det här eventet och det ökade värdet ordentligt. Bwin sponsrade det här eventet och hade också en massa platser.”

”Jag lyckades bygga en hyfsad stack ganska enkelt utan att vara med i några större potter. Jag kunde sätta press i position och tog hem lite småpotter och spelade egentligen ganska löst. De första timmarna var mitt skicklighetsövertag störst eftersom jag är van att spela djupstackat, så jag ville passa på att utnyttja det. När jag spelar online så går jag in med maxbeloppet och fyller på direkt om jag förlorar en hand för att maximera möjligheterna. Det gör förresten de flesta som spelar på heltid.”

”Efter första dagen hade jag ungefär genomsnittsstack; vi började med 15 000 och jag hade 35 000, och jag tror att average låg på 35 000 eller 38 000. Jag var riktigt sliten efter första dagen, för vi spelade till två på natten och stolarna var jättedåliga. Kasinot brukar nog inte erbjuda poker i vanliga fall, och det var långa dagar på stolar med trärygg.”

Man måste såklart ha tur också. Ragnar har insett att ett av de vanligaste felen spelare gör är att de synar för mycket. Man förlitar sig för mycket på sin egen hands värde i stället för att tänka på vad motståndaren har för kort. Ett annat fel man gör som onlinespelare när man spelar live är att man anpassar sig för lite till bordet. ”Mike McDonald är en av de bästa turneringsspelarna just nu och var riktigt bra på att anpassa sig till livebordet. En del av dem som var med är så pass mycket bättre än andra rent spelmässigt, men anpassade sig förvånansvärt lite till spelet,” konstaterar Ragnar.

På frågan om det kändes som om han skulle vinna svarar han: ”Nej, jag mådde rätt dåligt faktiskt. I 95 % av turneringarna så blir du besviken på resultatet. Du får in markerna i ett bra läge och så blir du utdragen, eller så har du K-K och möter A-A eller något liknande. Eftersom det här var den dyraste turneringen för mig så hade jag väl ställt in mig på det, för att minska besvikelsen eftersom jag förr eller senare skulle åka ut.”

Chipledare

”När vi kom in på andra dagen så började det ganska bra, innan jag förlorade några större potter och kom ner under medelstack,” fortsätter Ragnar. ”Men sedan vann jag en ordentlig pott med A-A mot Q-Q och kom upp i dubbla medelstacken när det började närma sig bubblan. Jag försökte sno åt mig småpotter så mycket som möjligt. Sedan hamnade jag på ett helt galet bord och började spela jättetight. Det var då Martin [Jacobson, som till slut kom tvåa i turneringen] hamnade på samma bord som jag, men i början visste jag inte att han också var svensk. Det kom vi på i slutet av dagen när vi skulle skriva våra namn på markerpåsarna.”

Prisstrukturen var ganska brant så när man väl kommit i pengarna var det bara att satsa på finalbordet, berättar Ragnar. ”Jag vann några potter, försökte stjäla lite mer, men fick mothugg, förlorade lite grand och det gick ganska dåligt en stund. I slutet av dag tre, när det började närma sig finalbordet, så var vi nio kvar och jag var ganska shortstackad, innan det helt plötsligt vände. Då kom rushen helt plötsligt, och jag gick från ungefär 400 000 till att bli chipleader med 2,2 miljoner. Dag tre bröts när det var sex spelare kvar inför finalbordet dagen efter.”

Ragnar avslöjar att han från dag två och framåt gick in och kollade upp spelarna som var kvar på nätet, då deras onlinenamn stod med i Bwin-rapporteringen. ”Jag kollade upp deras turneringsresultat och så. Det var många som normalt körde $10-turneringar och de har en lite annan syn på verkligheten än de som normalt spelar onlineturneringar för $100 och uppåt. Det är bra att veta vilka som hör till respektive nivå. De som normalt spelar de dyrare turneringarna online kommer inte ge sig så lätt utan vill vinna mer än de som spelar på lägre nivåer.”

Ett exempel på det var när han mötte Dario Minieri i en hand, där även Mike McDonald var med, och Ragnar hittade A-A på lilla mörken. ”Jag limpade bara med, med tanken att Dario skulle bluffa in sig med en tresatsning som jag kunde svara på.” Det blev lite nervigt eftersom Dario hade K-9 och stegdrag som han missade, och när riverkortet fallit stod det klart att Ragnar dubblat upp. ”Sedan slog jag ut Dario när han höjde i mittenposition och jag synade med K-K. Martin synade från stora mörken och efter floppen med 8-2-2 så gick Dario all-in med nästan två gånger storleken på potten. Jag synade förstås och fick se 9-9 från Dario, som åkte ut. Efter det blev det en jättepott mot en italienare då jag synade med A-Q och han hade A-9, på brädan A-Q-9. Efter den handen hade jag dubbelt så mycket marker som tvåan och det började kännas riktigt bra i turneringen. Då var det bara att köra på.”

När dagen var slut och Martin låg tvåa med 1,2 miljoner så började Ragnar tänka på möjligheten att faktiskt kunna ta hem vinsten. ”Vi – jag, Martin och Mike – gick från lokalen tillsammans efter slutet av dagen och snackade lite, och jag fick en ganska bra bild av vad de tänkte om mig. De hade fått för sig att jag var en dålig onlinespelare som kvalat in och spelade passivt. Det var precis vad jag ville att de skulle tro.”

Dagen efter, när finalbordet började, så åkte förste man ut direkt. Det gick väldigt snabbt och när det var tre spelare kvar var prispengarna så pass bra att man kunde slappna av och gå för vinsten, berättar Ragnar. Det var bara Ragnar, Martin och en frirullande fransman kvar. Den sistnämnde började med att slänga ungefär 40 händer på raken innan han helt plötsligt slängde in 25 gånger stora mörken. Ragnar satt på stora mörken och tittade ner på A-Q. ”Det är ju syn alla dagar i veckan, men vad ska man göra när han har slängt 40 händer på raken? Jag synade till slut och fransmannen hade Q-5.”

Den andra svensken

Det var bara en svensk som hade vunnit en WPT-turnering innan Ragnar, Martin de Knijff, och när det blev dags för heads up i Venedig så stod det helt plötsligt mellan två svenskar! De hade nästan exakt lika mycket marker och gjorde en deal på en gång. De la en ganska stor del att spela för plus biljetten till WPT-finalen på Bellagio.
”Jag kände mig som på hemmaplan med nästan 100 gånger stora mörken i stacken och jag kände att jag hade överläge eftersom det nu blev ’mitt spel’: ganska djupstackat. Det gjorde inte så mycket att Martin spelat fler stora turneringar. Jag började bomba ganska hårt och behövde bara visa upp när jag hade starka händer och slapp visa bluffarna, så Martin såg bara mina bra kort och måste ha trott att jag hade nöten hela tiden. Jag tog hem ganska många små potter.”

Ragnar hade förstått vad Martin trodde om honom och hans spel, vilket gav honom mer spelutrymme. Martin lyckades dock träffa och hämtade nästan upp hela underläget, men Ragnar tog igen det när han synade Martins stora mörk med 4-4. Det blev checkhöjningar och kontrahöjningar efter varandra eftersom Martin träffade färgen i slutet av brädan, medan Ragnar hittat kåken. Det var på det sättet han tog hem vinsten, armbandet och finalplatsen på Bellagio i höst! Apropå armband så är WPT-armbandet riktigt snyggt; diskret och stilrent och skulle lätt kunna bäras varje dag, till skillnad från det mycket åtråvärda, men lite väl ”blingiga”, WSOP-armbandet som bara passar i bokhyllan eller bankfacket.

”Efter att segern var klar blev allt helt galet. Det kom 20-talet fotografer inspringandes och det tog en stund innan jag fattade vad jag just gjort. De sista händerna försökte jag att inte bry mig så mycket eftersom det inte är säkert att du vinner handen när du får in markerna även i det bästa av lägen, och det blir svårt att ställa om när du helt plötsligt har vunnit. Fotograferna tog de klassiska vinnarbilderna, det blev vinnarintervju och jag fick armbandet. Det var ungefär då jag började bli nervös och inte riktigt visste vad jag skulle säga. Mobiltelefonen ringde hela tiden. Vi hade bokat in flyg i förväg, och nu blev det så tight så vi hann bara ta en snabb drink på en restaurang innan det blev dags att ta taxi ut till flygplatsen. Jag var hemma i Sverige igen nästan innan jag fattade att jag hade vunnit en stor pokerturnering och flera miljoner.”

Det är riktigt skönt att höra Ragnar prata om vilken fantastisk möjlighet han helt plötsligt har fått och att han ska försöka förvalta den möjligheten på bästa sätt, det vill säga att investera pengarna så bra som möjligt. Det är en ganska stor omställning, inte bara för honom själv utan även för föräldrarna som blivit lite oroliga för eventuella förändringar i samband med den lilla förmögenheten. Det är svårt att veta hur en sådan här sak påverkar en människa, men det verkar helt klart som att Ragnar har full koll på läget. Han ska investera i en lägenhet och det är möjligt att han tar ett sabbatsår från skolan eftersom pokern går så bra just nu, men i övrigt är allt som vanligt. Ragnar berättar att han kommer att lägga en del på en liverulle för just liveturneringarna, men fortsätta bygga på onlinerullen och försöka kvala in till turneringar via nätet. Han vill gärna spela lite fler turneringar; nästa på tur blir APPT och APT i Macao tillsammans med en kompis.

”Det är en jättechans jag har fått och jag kunde inte ha fått pengarna vid ett bättre tillfälle! Det är dumt att börja spendera pengarna och sedan stå där efter fem år och inte har några pengar kvar, så jag ska investera det mesta. Det är lätt att skaffa sig för dyra vanor; man köper en dyr bil och så. Många spenderar $5 000 i månaden och då krävs att man drar in mycket pengar. Börjar det gå dåligt då så blir det svårt!”

Fortsättningen

Ragnar fortsätter som vanligt. Han spelar just nu på BestPoker, och du hittar honom oftast på €2/€4- och €3/€6-borden. ”Kontantspel är mycket roligare att spela; man spelar mer djupstackat och det finns mer spelutrymme, mer möjligheter att göra avancerade spel. Det har varit en större utmaning för mig att bli bra på det.”

Han utvecklar sig genom att snacka händer med kompisarna, men han har även kört med coachning på nätet, vilket är lite ovanligt för svenskarna. Coachningen har han hittat genom träningssajten Deuces Cracked. Där har han träffat en dansk som har hjälpt honom väldigt mycket. Just den här coachningen kostar $200 per timme och det är en av de billigare! Ofta kan man få betala ungefär $500, men det är värt pengarna, tycker Ragnar. Och med facit i hand kan vi ju inte göra annat än att hålla med…

Själva coachningen går till så att man spelar in en session och så går man igenom och kollar tillsammans. Man får feedback på olika spel och en bild över hur man spelar olika typer av brädor med olika typer av händer. Ibland väljer man själv ut speciella händer som man vill veta mer om eller är tveksam till, eller också är coachen med under tiden man spelar. ”Det är verkligen valuta för pengarna då man får hjälp att tänka på rätt sätt, men man måste ändå förstå sig själv och hur saker och ting hänger ihop. Det finns ju inget facit; man måste kunna se spelet och situationen, men man får hjälp att tänka i rätt riktning. Några exempel på vad man lär sig är hur brädor förändrar ditt handurval för värdesatsningar och vilka händer du kan eller bör värdesatsa med.”

Ragnar hoppar över WSOP trots att han gärna vill vara med om upplevelsen, men han tycker att det är så omotiverat att åka dit om man inte har vunnit ett paket, eftersom det är så hårda regler på beskattningen och det är nästan omöjligt att gå plus på den resan. ”Och om man klonkar en turnering så får man betala så mycket i skatt. Jag satsar på nästa år i stället; att vinna ett paket och hyra ett hus, och vara där i ett par månader.”

Just nu är det bara sommarlov som gäller. Med mycket poker, förstås. Nästa liveturnering blir troligtvis Macao som sagt, och vi lär garanterat få se mer av Ragnar i framtiden.

Dario Minieri gjorde sig ett namn genom att samla på sig tillräckligt mycket spelarpoäng på PokerStars för att kunna köpa en Porsche. Han är numera ett av sajtens ledande proffs, och är vida berömd för sin aggressiva stil både online och live. Vi följer en sann stjärnas väg till toppen.

Det är juni 2008 på Rio i Las Vegas och Dario Minieri är en av tre spelare kvar i WSOPeventet $2 500 No Limit Hold’em. Hans första armband befinner sig inom räckhåll och efter att ha slutat på nesliga tredjeplatser i två EPT-event – i Baden och på hans hemmakasino i San Remo – så är den unge italienaren desperat att undvika en liknande besvikelse.

Denna rädsla manifesterar sig emellertid inte i ett försiktigt spel. Minieri har fullkomligt kört över sina finalbordsmotståndare med sin typiskt aggressiva stil. Han har skaffat sig en imponerande chipledning och nu är det bara amerikanerna Seth Fischer och Justin Filtz som står i vägen för italienarens första armbandsvinst. Med ett övertag på åtminstone en miljon marker och en minst sagt dominant spelstil verkar det som att Minieri är förutbestämd att ta hem titeln, men efter 100 händer är stackarna nästan jämnstora och killen i halsduk är nu tvungen att kämpa för sin överlevnad.

Minieri står plötsligt öga mot öga med sin största rädsla vid pokerbordet – att sluta på en ödesdiger tredjeplats. Han segrar till slut över skräcken och lyckas undvika tredjeplatsen – det blir istället Filtz som får lämna bordet efter en serie utdragningar – och det är nu dags för heads up. Efter ett par händer i heads up-matchen höjer Fischer till 180 000 varpå Minieri, lika aggressiv som alltid, gör en djärv bluff i syfte att stjäla mörkarna och antarna genom att gå all-in för 1,5 miljoner. Fischer synar hans bluff och visar omedelbart upp ♠K-K, och med titeln på spel vänder Minieri motvilligt upp ♠3-♠4. Har den unge italienaren sumpat sina armbandschanser med odds på bara 19 %?

Stjärnskott

Vi spolar fram åtta månader i tiden och träffar Minieri i en hotellobby under EPT Köpenhamns första dag. I myllret av pokerproffs, där vi bland annat ser Peter Eastgate, Annette Obrestad och Ivan Demidov, hittar vi Minieri tillsammans med PokerStars-kollegan Isabelle Mercier. Han lider av en förkylning och känner sig hängig, men visar ändå prov på gott humör då vi sätter oss i taxin på väg till fotosessionen. Ett av hans favoritsamtalsämnen är (precis som alltid) fotboll.

Han är entusiastisk inför den kommande Champions League-matchen mellan Arsenal och hans älskade Roma – och glad över att han har lyckats säkra biljetter till Emirates Stadium. Minieris ansikte skiner upp när han pratar om fotboll, och det är samma uttryck som jag ser varje gång han pratar om vad som verkar vara hans tre främsta kärlekar i livet: poker, fotboll och Italien. Taxichauffören bryter in i samtalet och frågar varför vi befinner oss i Köpenhamn. När han får reda på att Minieri är pokerproffs börjar chauffören reta honom och säger att alla pokerspelare är vårdslösa gamblers.

Hem, kära hem

Minieri reagerar omedelbart på detta, och vad som följer är en sansad debatt om pokerns natur och dess plats i gamblingvärlden. Minieri är benhård i sin uppfattning att poker inte är ett hasardspel – han menar att det är mer av en sport med skicklighetsinslag. ”Hur kan det vara ett hasardspel när det är så mycket skicklighet inblandat?” säger han då vi kommer fram till fotostudion. Taxichauffören köper det inte, men det står klart att Minieri motiveras av mycket mer än bara de rikedomar som spelet redan har gett honom.

Minieris utseende och spelstil har dragit till sig mycket uppmärksamhet i pokervärlden, och han har fått finna sig i att bli förlöjligad på olika pokerforum. Det är något med det italienska stjärnskottet som har delat upp kritikerna i två läger. Samtidigt som han förlöjligas, så finns det även de som idoliserar honom på forumen.

När han gjorde sin debut på livescenen 2006 – med sin aggressiva spelstil, sina solglasögon och sin rödbruna och gula AS Roma-halsduk – var det många som hånade honom och påstod att han liknade Harry Potter. Så vad är då historien bakom halsduken? ”Anledningen till att jag bär den är att jag förutom poker också älskar fotboll.

När jag pratar om fotboll är jag lycklig. Stödet man hittar i fotboll är av ett underligt slag. I mitt hemland och synnerhet i Rom har vi de mest fanatiska supportrarna. Genom att alltid ha halsduken på mig påminns jag om någonting annat som är viktigt för mig – så om jag åker ut blir jag inte så upprörd. Det går att likna vid mitt sponsorkontrakt med PokerStars – när det går dåligt för mig kan jag tänka på mitt kontrakt och vara stolt över det, det ger mig självförtroende.”

Det är ett förvånande svar. Jag berättar att jag hade väntat mig att det bara skulle röra sig om ännu en i den långa raden av turmaskotar, och han skakar på huvudet. ”Halsduken har ingenting med tur att göra,” säger han. ”Det är bara det att jag är stolt över att komma från Rom och jag vill inte glömma bort det – att jag är stolt över att komma från Italien och från Rom.”

Minieri har också dragit till sig, kanske oförtjänt, uppmärksamhet som en brådmogen och arrogant nykomling på pokerscenen.

Titta bara på hans spel i EPT Baden 2006 där han bluffade Thang Duc Nguyen i en pott, genom att satsa på varje gata med absolut ingenting och stirra ner sin motståndare innan han visade upp sin bluff. När han sedan skrattande sprang iväg för att fira med sina allestädes närvarande italienska fans var det lätt att dra slutsatsen att det bara rörde sig om ännu en ung och arrogant pokerspoling. Men den Dario Minieri vi träffar i Köpenhamn är artig, vänlig och tillmötesgående – långt från den aggressiva och hänsynslösa ”Italian Imp” som han utmålas som på vissa forum.

Han går in för fotograferingen med en pojkaktig entusiasm, och hans långa, spretiga lugg hänger i ögonen. Han verkar välkomna den berömmelse som följer med hans pokerframgångar och njuta av sin tid i rampljuset. Men hur hanterar han situationen? ”Det är skoj att spela i turneringar och bli igenkänd. Jag gillar det och jag tycker om att se hur det påverkar andra spelare vid bordet.”

Minieri har definitivt fått utstå hård kritik under sin korta karriär. Hans aggressivitet och hänsynslöshet vid pokerbordet har ofta förringats, och kritikerna menar att hans aggressiva spelstil döljer brister i hans pokerkunnande. Hans turneringsspel, både online och live, har dock bevisat att tvivlarna haft fel och han har regelbundet bevisat vilken pokertalang han är.

Minieri gjorde sig ett namn i pokervärlden då han samlade ihop tillräckligt mycket spelarpoäng på PokerStars för att kunna köpa en Porsche Cayman. ”Mina vänner skämtade med mig om huruvida det var möjligt eller inte att samla ihop tillräckligt mycket poäng för att kunna köpa en bil. Så jag började spela massvis med sit & gos och spelade vid flera bord samtidigt under långa perioder på dygnet.

Efter tre månader insåg jag att det verkligen var möjligt, med tanke på genomsnittstiden och antalet spel jag spelade.” Men att samla på sig över tre miljoner spelarpoäng på bara tio månader framstår ändå som en närmast overklig uppvisning i uthållighet och hängivenhet – hur klarade han av det?

”Ibland spelade jag tio timmar om dagen – ibland sex timmar. Jag spelade vid åtta till tio bord samtidigt – $200 sit & gos, $500 sit & gos, $500 heads up, $1 000 heads up,” säger han ganska sakligt, oberörd inför vidden av sin bedrift. Var det värt det? Och hur går Porschen? ”Jag sålde den”, säger han med ett skratt. ”Jag lyckades inte ta mitt körkort och jag har fortfarande inte lyckats ta det. Man måste vara två månader i Italien för att få köra upp och jag får aldrig chansen att stanna i Italien under två månaders tid. Men jag kommer att ta det förr eller senare.”

En europeisk stjärna

Minieri växte upp i Rom och hittade till pokern via kortspelet Magic: The Gathering, precis som de etablerade proffsen David Williams och Eric Froehlich. Vilken betydelse hade Magic för hans övergång till poker? ”Magic: The Gathering är en bra skola eftersom man måste studera strategi för att lyckas. Det hjälpte mig att komma fram till den bästa pokerstrategin.

Dessutom hjälpte de matematiska och psykologiska aspekterna i Magic mig med mitt pokerspel,” säger han. Hans vänner väckte hans intresse för poker och han gjorde sin första insättning på PokerStars och introducerades för Hold’em (tidigare hade han bara spelat italiensk mörkpoker). Hans inledande framgångar online fick honom att ta ett uppehåll från sina psykologistudier i Rom för att fokusera på pokern – ett uppehåll som fortfarande pågår. Har hans studier och hans intresse för psykologi hjälpt honom vid pokerbordet? ”Jag tror att mitt spel har blivit bättre av det faktum att jag älskar psykologi – och inte bara för att jag har studerat ämnet.

När du älskar ett ämne kan du utveckla dina teorier och applicera dem på samma sätt.” Minieri har utvecklat ett rykte som en ultraaggressiv spelare, men det är inte så han betraktar sig själv. ”Många spelare spelar aggressivt nu för tiden. Allt fler har börjat utveckla ultimata strategier och jag tror dessa ofta består i att spela aggressivt. Men jag tror också att den bästa strategin är att anpassa sig till det bord man sitter vid. Jag uppdaterar min spelstil hela tiden. Jag definierar inte mig själv enbart som en aggressiv spelare – jag anpassar min spelstil till motståndet.”

Minieris förkärlek för heads up-konfrontationer verkar grunda sig i hans djupa intresse för psykologi. ”Heads up är en av de roligaste spelformerna. Jag älskar den psykologiska aspekten. Du måste studera din motståndares alla drag. Du måste studera och byta strategi när du tror att det är rätt tillfälle att göra så.”

Hans hemland är också en viktig del av hans personlighet. Poker har blivit allt mer populärt i Italien under det senaste året och Minieri är bara en av många unga italienare som nått framgångar på den europeiska pokerscenen. Detta måste vara något som gör den unge italienaren stolt? ”Det har inte spelats amerikansk poker [Hold’em] i Italien särskilt länge, men det är en spelform som växer och nu har blivit väldigt populär. Vi har redan fått en del italienska spelare som har lyckats och det kommer att bli fler inom en snar framtid.”

Han nämner sin vän Mauro Stivoli, som vann World Heads-Up Poker Championship i Barcelona i oktober 2008, och Alessio Isaia som italienska spelare på uppgång. Vilka andra europeiska spelare ser han upp till.

”Jag respekterar sättet William Thorson spelar på. Han är väldigt aggressiv och läser händer riktigt bra. Jag respekterar också många andra skandinaviska spelare och givetvis är Patrik Antonius min idol framför alla andra europeiska spelare.”

Föga förvånande är Minieri desperat att få vinna en stor europeisk turnering. Hans facit med tre tredjeplatser från EPT-turneringar (Baden 2006, och San Remo och Warszawa 2008) grämer honom fortfarande. ”Jag vill av uppenbara skäl väldigt gärna vinna. Jag har aldrig vunnit en EPT-turnering – tre tredjeplaceringar, men aldrig en vinst – så det är en av mina drömmar.” Det var på finalbordet i San Remos EPT 2008 som Minieri fick uppleva vad han kallar sitt ”favoritögonblick i poker”, men också vad som kan beskrivas som den största besvikelsen i hans karriär. Framför en fullsatt hemmapublik på sitt lokala kasino verkade det som att Minieri skulle få ta hem sin första EPT-titel. Flera var de spelare som gick upp mot den unge italienaren, bara för att skickas ut ur turneringen av Minieris aggressiva spel.

När tre spelare återstod – Minieri, det unga amerikanska proffset Jason Mercier och fransmannen Antony Lellouche – möttes Minieri och Mercier i en monsterhand medan den shortstackade Lellouche tittade på. Minieri öppnade med en satsning på $140 000 och Mercier kontrahöjde till $340 000.

Minieri synade och floppen visade 8d-7h-2d. Minieri satsade $400 000 och Mercier förklarade sig all-in. Minieri blixtsynade och vände upp par i Damer, men Mercier hade draget till nötfärgen med Ad-4d. När rivern sedan visade 3 åkte den unge italienaren ut på en tredjeplats och den italienska publiken tystnade. ”Att få sitta vid ett finalbord i en EPT-turnering i mitt hemland är mitt favoritögonblick. Jag hade chansen att vinna i mitt hemland – det hade varit en dröm.”

Armbandsdrömmar

Bara ett par veckor efter besvikelsen i EPT San Remo stirrade Minieri än en gång förlusten i vitögat under WSOP – ännu en berättelse om vad som kunde ha inträffat.

När han vände upp ♠3-♠4 mot Seth Fischers par i Kungar tystnade italienarna i publiken. Floppen visade 2d-♠8-♠J och gav Minieri en strimma av hopp. När turnen sedan visade 4d fick den unge italienaren fler outs, men det verkade vara lite för sent. Men tursamt nog dök 4h upp på rivern, som dubblade upp honom och placerade honom i förarsätet. En runner runner-triss hade räddat italienarens armbandsdrömmar. Denna sista utdragning verkade ta luften ur Seth Fischer och bara ett par händer senare gick han all-in innan floppen med K-10 bara för att bli synad av Minieris par i Damer. Amerikanen fick ingen hjälp på vare sig floppen, turnen eller rivern och armbandet var Minieris. Medan hans italienska fans och vänner firade på åskådarplats, la Minieri vantarna på armbandet som var placerat i mitten av bordet.

Minieri har starka minnen av känslorna vid det kaotiska finalbordet – i synnerhet från och med att bara tre spelare återstod och det såg ut som om han ännu en gång skulle åka ut på tredje plats. ”Det var galet. När det bara var tre spelare kvar verkade det som att ingen skulle åka ut – det var så många utdragningar. Det var aldrig någon som åkte ut efter en all-in. Det höll på att göra mig galen, eftersom jag hade slutat trea många gånger tidigare. Jag kom trea i San Remo och i Baden, så jag var rädd för att sluta på en tredjeplats igen. När det var dags för heads up höjde Seth Fischer varje gång han satt på knappen.

Mörkarna var väldigt höga och jag var shortstackad. Jag gick all-in med 3-4 i samma färg och jag tror att jag fick tillbaka lite varians eftersom jag tidigare hade förlorat en slantsingling och två sjuka händer där jag var favorit. Så jag tror att turen återvände. Dagen innan hade Fischer befunnit sig all-in med 7-9 mot par i Knektar och A-K mot par i Ess, och han hade åkt ut om han hade förlorat dessa händer. Men han vann båda två. Jag tror definitivt att turen går fram och tillbaka.”

Ära och berömmelse

Minieri tillhör en ny skola av unga europeiska pokerstjärnor – tillsammans med bland annat Bertrand ”ElkY” Grospellier och Ilari ”Ziigmund” Sahamies: unga, karismatiska spelare som är stora online och drar till sig kameror närhelst de spelar liveturneringar. Han kommer snart att spä på sin berömmelse genom vara med i de nya säsongerna av High Stakes Poker och Poker After Dark. Det verkar som att hans resultat var blandade i dessa TV-sända kontantspel. ”Jag uppskattade i alla fall ett av de båda proreportage grammen,” säger han med ett skratt.

”Men det var en fantastisk erfarenhet. Det har varit en dröm att få medverka i dessa stora TV-program. Det var underbart att få möta så många av de stora namnen.

Jag tycker att Durrrr är världens bästa kontantspelare, så det var fantastiskt att få spela mot honom i High Stakes Poker. Och den unga italienska stjärnan visar prov på höga ambitioner när han berättar om sina målsättningar: ”Jag vill vinna EPT Monte Carlo – det är den mest prestigefyllda europeiska tävlingen. Det är den ultimata drömmen – bortsett från att vinna WSOP Main Event förstås!” Han har hamnat i pengarna fyra gånger under WSOP och var chipledare efter dag tre i Main Event 2007, men hamnade till slut på 96:e plats.

I förra årets Main Event lyckades han emellertid inte följa upp sina framgångar. ”Jag gick inte bra i Main Event förra året. Jag fick ingen bra start och blev shortstackad tidigt och åkte ut. Det är i Vegas det delas ut armband, så det är det bästa stället för mig att spela poker på. Jag vill väldigt gärna vinna,” säger han. Minieri menar att det bästa sättet att maximera sina vinstchanser är att behandla poker som en sport. Han har samma inställning till spelet som om han hade spelat för sitt älskade Roma.

Jag frågar honom om konversationen med taxichauffören och kommentaren han gjorde om att han ser på onlinespelet som gymträning som ska hjälpa honom att bli en bättre livespelare. Är det verkligen så han ser på spelet? ”Poker och idrott har mycket gemensamt. Du måste hålla huvudet kallt. Tvärtemot vad många tror så är poker inget hasardspel.

Det krävs mycket engagemang och hårt arbete för att lyckas. Det är en tankesport, men det är fortfarande en sport – du måste dessutom vara i god fysisk form för att kunna spela!” Och med de orden är Minieri färdig med fotosessionen. Han är en artig och vänlig ung man vid sidan av pokerbordet, men fruktansvärt tävlingsinriktad och aggressiv när han spelar. Den unge italienaren är en klart lysande stjärna på den europeiska pokerhimlen, och precis som hans berömda halsduk finns det mer att upptäcka om Minieri än bara det som ögat ser…