Författare: FirstPoker

Om du vinner World Series så blir livet perfekt – eller hur? Nja, det stämmer inte riktigt.

Chris Moneymaker balanserar försiktigt en cigarett, som har brunnit halvvägs, på en kopp, alltmedan glödande aska faller från cigaretten. Under ett ögonblick ställer han sig upp för att rätta till badrocken, han drar åt den och återvänder sedan till sin bärbara dator. Han lägger resten av en 7up på nacken innan han ställer den bredvid tre tomma 7up-flaskor. Sedan lägger han benen i kors och återvänder till att byta spel mellan ett par No Limit $3/$6, där han är shorthanded, och Yahoo Schack. På våningen under spelar hans likar, de andra pokerproffsen, sit&go där det istället handlar om £40 000 i insats – eller kinesisk poker med 2 000 dollar per poäng. Men Moneymaker är nöjd med att stanna inne på sin lyxiga svit på Monte Carlo Bay Hotel, där han maler vidare på nivåer med lägre insatser. ”Jag spelar onlinepoker för småslantar,” säger han. ”I själva verket så kommer större delen av mina inkomster från andra engagemang, så som reklam.” Att se på när Moneymaker spelar online liknar ganska mycket när man ser sina vänner spela. Det finns inga falska förhoppningar när det gäller honom och han svär gärna åt sig själv när han missat en bluff. Även om hans stil inte är något extraordinärt så är den stabil – men hans analyser av motspelarnas händer kunde inte vara mer direkta. Han ser heller inte ut som någon superstjärna; runt omkring honom är det stökigt och med sitt utseende – där han ser ut som om han nyss hade vaknat – verkar han vara precis som vilken annan pokerspelare som helst. Det finns dock en ganska stor skillnad, en vanlig spelare har inte dussintals åskådare. Medan jag betraktar hans spel så är det inte mindre än 28 spelare på väntelistan och chatten är full med intressanta uttalanden. De handlar ofta om saker som ”Kom igen, Chris” eller ”Chris – du är kass på poker” eller så handlar det om pengar; ”Chris, kan du inte låna mig en slant?””Det slutar aldrig, men jag har vant mig,” säger han. Moneymaker svarar sällan med mer än ett ord, hans svar handlar om ja, nej eller kanske. Sedan finns det de som bara dyker upp en enda gång. De kan vänta i timmar på att en plats ska bli ledig. ”De vill bara kunna berätta för sina vänner att de vann pengar från Chris Moneymaker,” säger han. En som vill kunna säga det, och som spelar med $120, är en figur som kallar sig ”Dr DoOF”. Han lägger varje hand och försöker sedan vinna med ett par i Ess. Moneymaker får ett par i Åttor på stora mörken och får ytterligare en Åtta på turn. ”Hej då doktorn,” skriver Moneymaker och flinar. Svaret låter inte vänta på sig. ”Kul att spela med dig – du är bäst,” skriver DrDoOF och det verkar vara ett svar som innehåller en uppriktig omtanke. Det är ett uttalande som inte alla inom pokervärlden håller med om.

Tillbaka till början

När jag träffade Moneymaker i början av året, vid tidpunkten för PokerStars Carribean Adventure, medgav han att tisslandet och tasslandet när han går ut är likadant som det är online. ”Efter att onlinepoker blev stort så har det alltid varit så här för mig. Folk kommer fram till mig och säger saker som ’Du är min 15-åriga sons största idol’. Jag börjar förstå vad de stora kändisarna går igenom. Jag uppskattar och älskar mina fans, men jag skulle inte vilja behöva uppleva sådant här varenda dag.” Vissa skulle säga att han inte förtjänat allt smicker, särskilt med tanke på hur lite han uträttat när det kommer till turneringarna, om man jämför med andra PokerStarsproffs som Joe Hachem och Greg Raymer. I själva verket så, av alla världsmästare mellan 1998 och 2005, är han bara bättre än 2002 års vinnare Robert Varkonyi. Sedan maj 2003 har Moneymaker inte tjänat mer än $270 000 – och $200 000 av dem kommer från en enda vinst. Men sådana iakttagelser kanske förbiser hela poängen. Chris Moneymaker kanske är nöjd med att bara vara Chris Moneymaker. Kom ihåg hans askungesaga; en revisor som haft sitt spelande som sidosysselsättning sedan han var riktigt ung och kan använda sitt pokerspel online som en sidoinkomst. En dag bestämmer han sig för att gå med i en satellittävling till WSOP där insatsen är 39 dollar. Han spelar så bra att han kommer på andra plats och vinner $8 000. Vinsterna kan hjälpa honom att betala några skulder, men en vän övertalar honom att ta platsen till WSOP som han har vunnit. Moneymaker vinner tävlingen och besegrar det största startfältet – vid den tidpunkten – i WSOP:s historia. Sagan tar, tråkigt nog, slut ungefär där. De första problemen uppstod när han försökte gå tillbaka till sitt vanliga liv. ”Att vara revisor var inte särskilt upphetsande,” säger han. ”Jag tjänade $40 000 om året och det var okej, men jag kunde tjäna $20 000 på en dag på pokern, så det fanns inte många anledningar att gå tillbaka till att vara revisor. Det var ett bra liv, men jag såg att det fanns en massa andra möjligheter och jag ville pröva dem.” ”Min fru höll dock inte med; hon ville inte åka runt med en pokerspelare och tyckte därför att det var bättre att jag förblev revisor. ’Vi har ett bra liv, varför ändra på det?’ brukade hon säga. Varje gång jag skulle på något uppträdande så klagade hon. Då sade jag till henne att om det nu inte fungerar för dig så kan vi lika gärna skilja oss, eftersom det här är så som jag vill leva mitt liv.” Men skilsmässan innebar andra problem. ”Hon ville ha hälften av allting,” säger han med ett flin. För någon som nyss fått ihop 2,5 miljoner dollar efter en veckas arbete så kan man tro att det här skulle vara smärtsamt, men ändå överkomligt. Men Moneymaker var inte den ende som skulle ha del av vinsten. ”Jag hade folk som hade backat mig,” säger han. ”Jag gav 20 % till min pappa och 20 % till mina vänner – så jag hade bara 1,5 miljoner dollar själv. Jag köpte ett nytt hus och en ny bil, men resten spenderade jag inte alls. Jag sa åt henne att ta pengarna och låta mig ha mina kontrakt och mina affärsverksamheter – och så gjorde vi. När jag väl var klar med skilsmässan så var jag nästan helt pank.”

Där allt börjar

Att i början av 2004 ha behövt starta om från början kommer alltid att ha en motiverande effekt på hans spel – vilket i sig förklarar varför han hade sådant flyt vid årets början. I mars kom han på andra plats i WPT $5 000 Bay 101 Shooting Stars – ett resultat som delvis utplånade den allmänna uppfattningen att Moneymaker bara hade tur när han tog sig vidare genom WSOP. ”Till dess att du klarar dig till ett finalbord så tror inte folk att du klarar någonting,” säger han. ”Det är märkligt hur folk uppfattar saker och ting.” Hans flyt pågick till september, då han hade lyckats hämta hem en tiondeplats i en WSOP-tävling (Pot Limit Omaha) och han kunde också lägga till ytterligare ett kontantspel i WPT till sitt CV. Men efter de vinsterna så uteblev framgångarna – och de fortsätter att lysa med sin frånvaro än idag. Moneymaker erkänner att hans gnista vad det gäller spelet slocknade. ”Jag kom in i en stiltje när det gäller mitt spel i turneringarna. Jag visste ingenting om vad som pågick i pokervärlden, jag hade ingen aning om när en turnering skulle börja eller när någon ny show var på gång,” säger han och stänger av sin bärbara dator samtidigt som han svänger runt mot mig för första gången. ”Jag hade varit upptagen med mitt företag – Moneymaker Gaming – och jag hade spenderat tid med familjen och samtidigt tjänat massor med pengar på kontantspel online. Jag var nöjd med att bara göra det. Att spela live med mängder av fulla bord kändes ganska tråkigt för mig. När du bara spelar tre personer så spelar du i princip varenda hand. Och när jag väl kom in i turneringar där borden var fullsatta blev jag nervös och insåg att jag hade förstört mitt spel genom att bara spela shorthanded. Jag försökte höja varenda pott.” En annan faktor som distraherade hans spel kom i form av ett nytt förhållande, som snart utvecklades till hans andra giftermål. ”Jag träffade en tjej som inte visste vad poker var – och hon hade ingen aning om vem jag var. Jag insåg att jag hittat min tvillingsjäl. Hon stöttade mig i allt jag gjort. Även om hon hatade resandet så åkte hon ändå med mig överallt. Sedan fick vi en dotter, och en dotter gör resandet omöjligt.” ”Sedan hade vi stora planer vad det gäller WSOP 2005. Vi hyrde ett hus och jag tänkte spela i varenda tävling. Första dagen vi kom dit så var det 46 grader varmt. Vi hade en pool i trädgården, men det var så varmt så att man inte ens kunde gå ut till poolen. Man kunde inte ens hoppa in i bilen om inte värmen sjönk. Jag var iväg varenda dag och spelade poker. En dag sade min fru helt enkelt: ’Hör på, jag älskar dig, men jag åker hem. Taylor [Moneymakers dotter] kommer inte att gilla det här över huvud taget.’ Jag åkte faktiskt med dem hem och bestämde mig för att inte delta i alla tävlingarna; istället deltog jag i cirka fem. Min farfar gick bort mitt i allt, vilket var ännu en anledning för mig att inte spela.” Det skapar en märklig men lovvärd bild av en man som flyr från scenen när han just gjort sitt livs framträdande; han ger sig av ut genom personalingången just när hela världen vill se honom framträda ännu mer. Men Moneymaker bekymrar sig inte vad det gäller att bevisa någonting. Han går igång på att berätta om vad som drev honom att komma tillbaka i december – då gnistan tändes igen för honom efter att pokern i USA hade börjat drabbas av hårdare regler. ”Jag insåg att mitt liv som ambassadör för pokern var på väg att avslutas och att jag borde börja tjäna pengar på turneringarna istället för att ha ett bekvämt jobb och spela online. Min manager berättade för mig att jag borde komma ut och spela mer. Jag sade åt honom att jag tänkte vinna två turneringar det här året. Och om inte för annat så vill jag komma ut och prestera bra för min egen skull.” ”Jag har blivit ombedd att inte säga det här,” fnittrar han, ”men vid PCA förra året så drack jag genom hela turneringen. Jag hade roligt; det var som om jag var på semester mer än någonting annat. Jag har varit på flera turneringar där jag visste från början att jag skulle åka ut tidigt och spela kontantspel istället. Jag tänker inte göra det mer; jag tänker hålla mig kvar och spela turneringarna så som de ska spelas.” Det är en övertygande monolog, men det finns för många motsägelser i hans svar för att de ska vara övertygande. När jag frågade Moneymaker om han vill bevara sitt namn till eftervärlden så verkar han oberörd. ”Mitt svar är alltid detsamma: om jag verkligen brydde mig om det där så skulle jag spela massor av turneringar. Jag spelar i genomsnitt sex eller sju turneringar om året. Och under en tid i mitt liv så brydde jag mig inte alls om turneringar. Jag bryr mig lite mer nu, men inte så mycket så att jag vill spela varenda turnering.” ”Jag är lycklig med mitt liv,” fortsätter han. ”Jag skulle inte vilja ändra på någonting. Om jag inte vinner några turneringar så är det ingenting som påverkar min vardag. Vad det sedan gäller att göra mig ett namn som eftervärlden minns så tänker jag inte särskilt mycket på det. Andra spelare kämpar för att vara de bästa spelarna i världen eller bli erkända som de bästa, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag vill försörja min familj och se till att de har det bra.” Tack vare hans olika projekt och reklamengagemang så verkar Moneymaker ha sin ekonomi tryggad. Hans ekonomi är tillräckligt stabil för att han kunde säga nej till ”en sjukt stor summa pengar” när en väldigt rik kille vill ha honom som privatlärare. ”Han sade att han var en av mina största beundrare och att han älskade sättet jag spelade på, men jag ville ändå inte sitta vid hans sida och se på när han spelade.” Moneymakers ekonomiska situation påverkas heller inte särskilt mycket över hur han lyckas i turneringarna. Hans relation till sin sponsor – PokerStars – är ingenting som varken han eller de tänker avsluta i den närmaste framtiden. ”PokerStars behandlar mig väl och jag kan inte se att jag skulle vilja avsluta samarbetet,” säger han. Moneymaker behövde bara delta i två EPT-turneringar under säsong 3 – och även om han var tvungen att spela i huvudtävlingarna och vara med på intervjuer så kunde han till största delen spendera tiden på vad han ville. Så när han är ute och turnerar så är livet för den 27-årige miljonären precis så som du kan förvänta dig – extremt avslappnat. Han nämner PCA 2006 som ett talande exempel. Och just detta kanske är en betydelsefull faktor vad det gäller hans brister på framgång i turneringarna. De som vill baktala honom försöker få dig att tro att det är ett vattentätt bevis på hans brist på verklig talang – men den som kan mala sig fram genom hundratals spelare under WSOP måste ha en hel del pokervett. ”Mitt spel liknar inte precis andra människors spel, men jag är ganska nöjd med det,” säger han. ”Mitt spel handlar bara om att få en känsla av hur personerna vid bordet är. 2003 tolkade jag folk väldigt bra och kunde avsluta spelet bra. Nu tolkar jag jättebra och gissar i andra hand. Men jag tror att alla försöker roa sig på min bekostnad.”

Förortsunge

Det är svårt att, trots allt, tro att inte bristen på framgångar påverkar Moneymaker. Vardagen är ganska ”avslappnad”, erkänner han, och tänder den sista cigaretten från paketet. ”En vanlig dag handlar om att vakna, spela med min dotter, spela online några timmar, laga lunch, spendera tid med familjen på eftermiddagen, ta en tupplur, spela poker någon timme på kvällen, se en film med min fru – mycket mer blir det inte. Det är ett trevligt liv. Alla mina grannar åker iväg till arbetet och jag får stanna hemma.” Vilka de som kritiserar Moneymaker än må vara, kan de verkligen kritisera honom för att han inte har den där önskan att vinna varje pokerturnering eller visa sig värdig i kontantspel med höga insatser? Vi uppmuntrar folk att respektera de spelare som strävar efter att vinna så många WSOP och WPT som de kan – men har vi verkligen rätt att då kritisera de som redan lyckats och bara vill leva ett enkelt liv? Och det kanske är så att ett enkelt liv är vad de som kritiserar Moneymaker egentligen vill ha själva – men som de inte kan få. ”De här killarna som vill ha miljoner på banken men inte har det är bara avundsjuka,” säger han och hans röst darrar lite av ilska. ”Så länge som jag tjänar pengar och kan försörja min familj så är jag nöjd med det. Jag kan vara världens sämsta spelare, men om jag försörjer min familj, vad spelar det egentligen för roll?”

Från att ha varit nybörjare till att, odiskutabelt, ha blivit en av de bästa, har Joseph Hachem lyckats med allt som spelet kan erbjuda. FirstPoker har tagit reda på hur du kan bli precis lika bra som honom.

1. Självförtroende

Under ett ögonblick tycks Joe Hachem bli hypnotiserad av de starka vindar som ruskar om palmerna som omger den atmosfäriska Dragon Bar på Paradise Island, Bahamas – och han försvinner i sina tankar. Till slut vänder han sig mot mig och ställer ner glaset med single malt whiskey på bardisken med marmoryta och det hörs ett ljudligt klirrande. ”Det var inte alls något dåligt avslut på året,” säger han. Till skillnad från naturen så verkar det som om 2005 års världsmästare är en mästare på underdrifter. När vi träffas tidigt i januari så kunde inte Hachems plats bland elitpokerspelarna vara mer garanterad än vad den är. Efter en fantastisk omgång i World Series så avslutade han 2006 genom att vinna den prestigefyllda WPT Five-Diamond Classic. På samma gång blev australiensaren den fjärde personen i historien (efter Doyle Brunson, Carlos Mortensen and Scotty Nguyen) att vinna både WSOP Main Event och en titel från WPT. Betydelsen av den här prestationen syns på honom. ”Att lyckas med det där var så underbart,” säger han med ett brett leende. ”Det var värt allt att vinna tre armband. Efter att ha varit ute på turneringar under ett helt år och spelat på den nivån, så ville jag nå till en punkt där jag kunde säga: ’Jag är bäst i världen.’ Nu känner jag verkligen så.” Men Hachems väg till att bli en pokerlegend har inte på något sätt varit lika enkel som det naturliga sätt, som gör honom lätt att tycka om, som Hachem utstrålar. Efter att ha lyckats med att vinna Main Event så fick han genomlida samma sorts uppskattning som många andra moderna WSOP-vinnare får göra; han är en bra spelare, men inte tillräckligt bra för att bli omnämnd i samma andetag som Phil Hellmuth, Daniel Negreanu, Phil Ivey eller Allen Cunningham. Han visste instinktivt att bara en vinst – och bara en rejäl vinst – skulle ge honom de lovord han så desperat eftertraktade. Men med de många åtagande som ambassadör som tog tid från honom, så fanns det bara en chans kvar att vinna något – den ökänt tuffa WPT Five-Diamond Classic.

Tillfälligheterna bestämmer

”För mig handlade inte Five-Diamond bara om en WPT-tävling, det handlade om 15 000 dollar i inköp och det handlade om att tävlingen var på Bellagio med 600 tävlande – de flesta proffs. Det var toppen,” säger Hachem entusiastiskt. Under de första tre dagarna grävde och malde han sig framåt innan han attackerade på den fjärde dagen och tog sig från 915 000 i marker till över 2 345 000. Även om det gick dåligt mot slutet av den dagen så minskade inte hans självförtroende. ”Ingen ska ta den här titeln ifrån mig,” sade han till sin kusin vid samma tidpunkt. Hachems vinst var ännu märkligare när man tänker på att de andra två spelarna hade dubbelt så många marker som han hade när de nådde finalbordet. Och, kanske det som var mest skrämmande av allt, en av de båda han mötte var den kanadensiske superstjärnan Negreanu – en man som visste allt om att vara i den här situationen, eftersom han vann Five-Diamond Classic år 2004. Något som ytterligare komplicerade det hela var att det här var en WPT-tävling med ett typexempel när det gäller finalbord; en faktor som hela tiden låg och gnagde i Hachems huvud. ”Det var inte som finalbordet i WSOP där nivåerna varar i två timmar och mörkarna bara går upp med 20 procent. Man var tvungen att ändra sitt spel, det spelade ingen roll hur man ville spela – i grund och botten var det som att gå från en lång turnering till en snabb sit and go.” Trots detta, motståndet och en Negreanu som var på väg mot nio miljoner dollar i marker, så tvekade aldrig Hachem på att hans egen profetia skulle uppfyllas. ”Jag visste att jag måste råka ut för en fruktansvärd massa otur för att förlora, för jag tänkte inte låta någon annan vinna.”

2. Önskan att vinna

Det verkar som om vinsterna i WPT och WSOP Main Event inte är tillräckliga för mannen från Melbourne. I själva verket planerar Hachem redan sin nästa fullträff. ”Jag vill så gärna vinna Aussie Millions,” säger han med en flott gest. ”Det är förstås uppenbart varför, det är mitt hemland och min hemstad, och jag skulle också älska att vinna EPT:s finalbord i Monte Carlo eller en EPT-titel – då skulle jag ha vunnit en ansenlig titel på varje kontinent. Jag skulle vilja spela mer poker, men jag tänker inte vara så här engagerad hela tiden. Det är dock en del av mina skyldigheter att göra mig själv tillgänglig för pokervärlden – för närvarande.” Under det halvår som närmast följde på vinsten av Main Event, var Hachem så pass upptagen av sina nya uppgifter som ambassadör och ledare för Team PokerStars att det var svårt för honom att hinna med att spela några turneringar. På hemmaplan – Crown Casino i Melbourne – hade Hachem vant sig vid att spela och ta hem pengar i flera turneringar per månad. De uteblivna vinsterna ledde till att stressen började smyga sig på. Dessutom började jämförelserna med hur Chris Moneymakers karriär hade gått; det var bara ett kontantspel i anslutning till WSOP, följt av en hyfsad prestation i PCA 2006, som höll hyenorna borta. Tyckte Hachem själv att han hade gjort tillräckligt för att förtjäna titeln som världsmästare? ”Nej, absolut inte,” säger han bestämt. ”Jag hade tagit mig till finalbordet i den där WSOP-tävlingen på Bally’s och jag hade lite otur [par i Kungar mot J-10], men det tar längre tid än så att visa vem du är. I slutändan så handlar det om att så länge jag är nöjd med hur jag spelar, så bryr jag mig inte om ett dugg vad folk tycker. Men att få lite erkännande skadar aldrig.” Självklart kom de verkliga granskningarna att handla om Hachems prestation vid 2006 års WSOP – tolv månader efter hans nervkittlande heads up-vinst över amerikanske Steve Dannenmann. Vad som än hände när han återvände till Rio Casino, så kan ingen klandra honom för hans ambition att delta i mästerskapen. ”Att vinna World Series kommer alltid att vara min karriärs höjdpunkt – utan tvekan. Ingenting kan slå det, men jag var verkligen angelägen om att lyckas ta hem ytterligare ett armband.”

Romanser i Rio

Anmärkningsvärt nog så fixade Hachem en bra öppning för sig själv så tidigt som i den femte tävlingen, $2 500 No Limit shorthanded. Från ett startfält på 824 tävlande lyckades han ta sig heads up mot Dutch Boyd. En rejäl folksamling samlades i spelrummet Amazon Room, övertygade om att världsmästaren skulle vända sitt underläge på 2/1 mot den kanadensiske proffsspelaren. Men en grym hand som Boyd fick in på rivern, trots att hans A-5 dominerades av Hachems A-Q och alla marker redan hade hamnat i mitten innan floppen, krossade drömmen. Trots denna bitterljuva avslutning så är Hachem ändå övertygad om att resultatet genast gav honom den respekt han sökt efter. ”Det var den kritiska punkten, jag hade fått ett bevis på att jag lyckats. Det kunde jag känna i det där rummets atmosfär.” Efter denna prestation så tog inte Hachem bort foten från gaspedalen under hela mästerskapen; i själva verket lade han i en extra växel och visade upp sin vinnarmentalitet genom att gå riktigt långt i nästa tävling – $2 000 Pot Limit Hold’em. Han kom dessutom på fjärde plats i $2 500 Pot Limit, som till sist vanns av den brittiske stjärnan John Gale. Rejält med otur följde i själva Main Event, där hans par i Ess knäcktes av par i Knektar på hand, men Hachems 238:e plats tillskrevs en man som återvänt och samtidigt befann sig under massmedias hårda granskning. Han hade bevisat vad han ville och minns det hela med värme. ”Folk pratade om det hela tiden och sade saker som: ’Titta på det här. Han är regerande mästare och har all den här pressen på sig. Alla ser minsta sak han gör och han kan ändå avskärma sig från allt skitsnack och bara spela poker.” Men bli inte lurad och tro att det här räckte för Hachem. Hans önskan att fortsätta finslipa sitt spel drev honom till framgången i WPT. ”Jag utvecklas och förbättras hela tiden,” tillägger han. ”Spelare som säger att de inte gör det kommer ingenstans. Jag bryr mig inte om det så handlar om den bäste spelaren i världen; man behöver hela tiden förbättra sitt spel.”

3. Fokus

En av höjdpunkterna med Hachems spel i Five-Diamond Classic – och förstås även de andra turneringarna han deltagit i – har varit det faktum att han älskar att spela på floppen såväl som efteråt. I en tid där en slantsinglingssituation anses vara värdig en höjning all-in är det lätt att glömma att Hachem har sitt ursprung i en pokerfilosofi kallad ”small-ball”, vilket i sig är en spelteori som har utvecklats av Negreanu. Kanadensaren är vida känd för att göra mindre attacker mot de andra spelarnas stackar och för att han fördömer dem som tar med en slägga till borden istället för att använda en mejsel. Men Negreanus hyllningar av Hachems spel ger ett uppfriskande perspektiv, från ett proffs till ett annat. ”Han spelar verkligen som ett proffs. Han är en äkta spelare,” säger Kid Poker med äkta värme i rösten. Över allt annat handlar ”small-ball” om att undvika situationer där ditt spel i turneringen hänger på en skör tråd. Första gången Hachem visade att han kunde spela så här var när han vann Main Event. Under hela veckans spelande låg han bara efter en enda gång – och det var först på finalbordet. Men vi vågar påstå att den mest imponerande demonstrationen av Hachems överlevnadsinstinkt var på finalbordet på Five-Diamond Classic. Australiensaren lutar sig gradvis framåt – det blir genast uppenbart att han gärna vill berätta den här historien. ”Vi var sju stycken och jag satt på plats ett,” säger han lågmält, nästan som att han har någon hemlighet att berätta, som ingen annan får höra. ”En måste ut innan finalbordet. Mads Andersen låg under med sina $300 000. Han gick allin och blev synad, lyckades dubbla och blev synad och dubblad upp igen. Nu hade han $1,6 miljoner. Det var en hyfsad stack jämfört med mörkarna.” ”I nästa hand höjde han till $175 000. Jag satt på knappen. Jag hade par i Damer och kontrahöjde. Under de senaste timmarna hade han blivit höjd varje gång under the gun. Jag kontrahöjde till $475 000. Det var hans tur igen. Han dubbelkollade sina kort, räknade sina marker och gick sedan all-in. Vad Mads inte insåg i det läget är att jag känner honom tillräckligt väl för att veta att han hade en bättre hand än mig. Jag vet att Mads inte spelar med A-J, par i Knektar på hand eller bara ett par i Kungar från den positionen. Han kan mitt spel och jag kan hans.” ”Jag visade mitt par i Damer och la mig sedan. Som allra bäst kunde han ha haft A-K – men det är den allra, allra sämsta möjliga handen. Jag var kvar i spelet med $2,3 miljoner, vilket fortfarande var mycket, och jag kunde vinna turneringen när det var sju spelare kvar. Det var ett tufft beslut att lägga sig, men när jag väl var säker på att han hade en bättre hand var det lätt att lägga sig.”

Sluta småprata

Normalt sett i de här situationerna så hade det varit slutet på historien och Hachem skulle aldrig ha fått veta säkert om han tog rätt beslut eller inte; bara Andersen skulle ha vetat sanningen. Men det dröjde inte länge förrän sanningen kom ut. ”De danska onlineforumen blev helt vilda,” minns Hachem. ”Det stod saker som: ’Hur kan Joe lägga ner en sådan hand? Det var ett dåligt spel.’ Det var fullständig kalabalik, och sedan intervjuade en dansk reporter Mads och han berättar då att han hade par i Ess.” Hachem kan inte motstå att driva med dem som chattar på forum. ”Nu har hela språket förändrats,” säger han. ”Joe är ett geni, bla, bla, bla.” Vem kan klandra honom för att han ger dem fingret? Hur många spelare skulle kunna fatta ett sådant beslut på finalbordet i en av de största turneringarna i världen? Som Hachem ser det så var hans beslut att lägga sig en kombination av både erfarenhet och disciplin. ”När du befinner dig i spelet så är det inte svårt att lägga ner par i Damer,” säger han och rycker på axlarna. ”Ditt fokus är där det ska vara, du vet hur du ska prioritera. Par i Kungar hade varit svårare, men jag har lagt ner dem också. Vi pratar inte om kontantspel här, vi pratar turneringar. Om du inte överlever så har du inte en chans att vinna.”

4. Inre lugn

Vad har Patrik Antonius, Doyle Brunson och Phil Ivey gemensamt? De är alla, förstås, högt respekterade spelare som har visat sig vara mästare i alla pokerns olika skepnader och utmärkt sig i både kontantspel och turneringar. Men framför allt har dessa spelare förtjänat sina likars respekt genom att spela och vinna i Big Game. Och ändå, trots det imponerande ryktet man oundvikligen får som framgångsrik spelare om man spelat i Bobby’s Room, så är Hachem orubblig när det gäller att ta plats i en av stolarna där – bara ge efter för den godtyckliga idén att stor är detsamma som bäst. ”Om folk kommer att se dem som spelar i det spelet som de bästa spelarna i världen, då önskar jag dem lycka till,” säger han och tar av sig solglasögonen för första gången sedan intervjun började. Det finns en viss nonchalans i hans röst, men han menar allvar. ”Jag tror att de bästa spelarna är de som spelar No Limit Hold’em med insatser på $10/$20. De grindar långsamt och lyckas vinna pengar vecka efter vecka.” Australiensarens brist på fåfänga visar sig ännu en gång när man upptäcker att han vände ryggen åt möjligheten att delta i Professional Poker League (PPL), en tävling där bara 64 särskilt inbjudna spelare deltar. Tävlingen organiseras av den berömde Chip Reese. Många av toppspelarna lobbade hårt för att få vara med i Reese spel, men Hachem var inte en av dem. ”Jag tackade nej eftersom jag fortfarande bor i Australien. Att delta hade inneburit att jag skulle behöva åka till Staterna varannan vecka. Jag kunde helt enkelt inte lämna min familj; jag sätter alltid dem i främsta rummet.”

Lyckligt hemmaliv

Hachems hängivenhet till sin familj är ingen överraskning. Han ser, efter allt som har hänt, sin familj som själva anledningen till allt han har lyckats åstadkomma inom poker. ”Det är hemligheten bakom mina framgångar,” säger han och viskar ännu en gång. ”Jag var lycklig innan jag vann World Series. Vi i min familj gjorde allt vi gör idag. Vi hade huset och vi hade bilarna.” Det är svårt att argumentera mot hans resonemang med tanke på vad han har uppnått. Han är den andra personen i världen att ha lyckats nå $10 miljonerstrecket (den andre är Jamie Gold), han har ett vattentätt sponsoravtal med PokerStars, han tar emot rejält med smicker från en växande armé av fans och han har sina kollegors respekt. Men tror han att de fenomenala nätspelande ungdomarna, som tjänar miljoner, någonsin bara kommer att släppa musen och deras nattliga livsstil? Finns det ens några bra skäl att göra det? ”Jag träffade en kille en dag som kom fram till mig och frågade om vi kunde växla några ord. ’Jag studerar till att bli kiropraktor,’ sa han. ’Jag har ett dilemma eftersom jag spelar poker och jag spelar bra. Mina polare hoppar alla av skolan för att bli proffs och jag vet inte vad jag ska göra.’ Jag svarade: ’Grabben, det är inte så svårt. Poker kommer alltid att finnas där, så se till att avsluta din utbildning först.’ De här grabbarna kommer att se tillbaka om tio år och tänka: ’Vad har jag gjort med mitt liv? Allt jag har gjort är att spela poker.'” ”Om du kan etablera ett bra liv utanför pokern så ger det dig inte bara en bra balans i livet, det gör dig också till en bättre spelare i det långa loppet – och det är bara positivt. Jag tror att en hel del av dem som spelar 12-14 timmar per dag kommer att bränna ut sig. Låt poker vara en del av ditt liv, men låt inte poker bli ditt liv.

Hon är i besittning av ett av de sötaste ansikten du någonsin kommer att få se vid ett pokerbord men, som Dave Woods blir varse, Liz Lieu är så mycket mer än vad ögat skådar.

Var väldigt försiktig nästa gång du bestämmer dig för att förolämpa någon vid pokerbordet, även om ni inte talar samma språk. Det kan sluta med att du förlorar en massa pengar. Fråga bara Erik Sagström, eller Erik123, som många onlineförlorare känner honom som. Han träffade på en av världens bästa kontantspelare, Liz Lieu, vid ett $200/$400-bord, vid en tidpunkt då det inte gick så bra för henne. Hon hade förlorat i princip varenda hand hon spelat, ibland på rivern, ibland utspelad. Hon var medveten om att hon inte spelade bra, men hon är envis som synden. Sagström lurade av henne närmare 34 000 dollar och gjorde sedan ett av sitt livs största misstag; han kallade henne för fisk. Sagström förvärrade sitt misstag ytterligare vid Bellagio Five-Diamond Classic. Han sa till Lieus sponsor att han kunde slå henne i livespel när som helst, var som helst, om hon vågade ta chansen. Lieu knäppte honom på fingrarna och därmed började en av alla tiders mest ökända heads up – som snart döptes till Skönheten mot Odjuret – som skulle utspela sig över tre stycken $200 000 freezeout-spel på Venetian Casino i Las Vegas.

No-Show

Men Sagström var inte färdig med sina psykningar. Venetian hade gått med på att stå som värd för spelen mot att i gengäld få använda dem som en del i lanseringen av sitt nya kortrum. Och då hon vid tillfället stod utan manager beslöt Lieu att sköta det hela själv. Hon organiserade en fotosession, men Sagström dök aldrig upp. Det hela styrdes upp på nytt och återigen struntade han i att komma. Vid det här laget började Venetian bli nervösa och var bekymrade över om det över huvud taget skulle bli någon tävling. Till slut gav Lieu en personlig garanti för alltihop och sa att om Sagström fegade ur så skulle hon utmana någon annan som var villig att våga ta sig an utmaningen. Detta var tillräckligt för att försäkra sig om att den svårfångade svensken, när dagen kom, skulle vara redo och på plats. Spelet var brutalt. Inköpet på 200 000 dollar för varje spel gjorde det möjligt för den ena spelaren att vinna 600 000 dollar från den andre över tre matcher. Den första matchen började sent på dagen så bägge spelarna kom överens om att sluta vid midnatt, och att den som då hade flest marker var vinnaren. Lieu hade kniven på strupen på Sagström men han vägrade dö, och vann händer vid kritiska tidpunkter. Vid midnatt låg Lieu 45 000 dollar back och Sagström tog därmed en 1-0-ledning. Dagen efter vann Lieu Sagströms 200 000 på runt två timmar. Men efter att ha dragit sig tillbaka till sitt hotell bad Sagström, som var angelägen om att lägga vantarna på resten av sin motståndares stålar, Lieu att spela ut de återstående markerna från dagen innan. Lieu tyckte inte att det var någon bra idé. ”Vi hade kommit överens om att spela en match om dagen och jag var trött,” säger hon. ”Så jag föreslog att vi skulle ta det en annan dag, men han krävde att vi skulle spela. Så det gjorde vi. Jag visste att det var en nackdel för mig eftersom han var chipledare och han spelade av mig mina återstående 155 000 dollar på ungefär samma tid som jag utjämnat matchen till 1-1 tidigare på dagen.” Lieu fortsätter berättelsen då den tredje och avgörande delen börjar. ”Den tredje dagen höll vi på i åtta timmar. Jag var vid ett tillfälle nere på 20 000 dollar, och med tanke på de nivåer vi spelade på betydde det att om jag förlorade en hand till så hade han tagit hem rubbet. Jag vann till slut potten och kom in i andra andningen, satsade och höjde på allt. Det slutade med att jag gick segrande ur striden.” Det här var mer än bara ännu en seger över en motståndare. Det här var Lieus högrisksatsning på att bevisa att hon kunde tävla på den allra högsta nivån med de allra bästa, man eller kvinna. ”Och det genererade en massa intresse,” säger hon glatt. ”Jag har aldrig sett så många kvinnor som kommit för att titta på ett livespel.”

Examen

Trots den grandiosa vinsten fanns det fortfarande belackare som tvivlade på Lieus förmåga. ”Nio av tio sa att Erik skulle vinna med 3-0 eller 2-1, och sedan, när de hörde att jag vunnit, menade de att det var ett publicitetstrick – att han helt enkelt låtit mig vinna! Inom pokern finns en massa stolthet – inte en chans att han bara skulle låtit mig vinna så där.” Nu har ju inte Liz Lieu kommit dit hon är idag genom att lyssna på sina kritiker, och när man pratar med henne kan man höra det självförtroende som genomsyrar henne. Hon föddes i Vietnam 1974, men Liz flyttade tillsammans med sina föräldrar till Amerika och Colorado när hon var bara ett år. På frågan om hur det var att växa upp i Staterna under 70- och 80-talen svarar hon med ett enda ord: ”Kul!” Och skolan? ”Jag hatade skolan. Var aldrig bra på något, kom alltid sist. Det enda jag var bra på var matematik. Jag hatade engelska, hatade naturvetenskap, jag hatade allt och jag kämpade mig igenom high school. Så började jag arbeta som värdinna på en restaurang för att hjälpa mina föräldrar med räkningarna. Mina betyg bara sjönk och sjönk.” Och så, vid 18 års ålder, när hon hängde med några kompisar utan någonting vettigt att göra, fick hon ett intressant affärsförslag. En av hennes vänner planerade att anordna ett Pai Gow-spel i Colorado. Det var vid den tidpunkt då Hold’em började bli populärt och vännen frågade om inte Lieu kunde vara hans partner – han skulle ta hand om Pai Gow-spelet och hon skulle vara ansvarig för pokern, vara värdinna och ta hand om alla dealers. Lieu hade två meriter: hon hade i åratal spelat kinesisk poker med sina vänner för en dollar per pott – höga insatser för tonåringar – och kände till alla gamblers i området. Hon bestämde sig för att satsa, antog sin väns förslag, och spelet, som gick av stapeln på en klubb i Colorado, började växa. ”Det blev väldigt stort väldigt snabbt,” minns Lieu. ”Många av dem som kom för att spela ägde kinesiska restauranger och de brukade spela Pai Gow för höga insatser – upp till $10 000 per hand. Vi fick dem att spela poker medan de väntade på att få spela Pai Gow och en limit på $20/$40 var ingenting för dem, så det var mycket action där de försökte bräcka varandra. Ganska snart körde vi två spel om dagen.” Allt eftersom spelet växte fann Lieu sig själv, inte bara i rollen som värdinna, utan täckte även upp för dealers. Under de kommande tre åren agerade hon dealer, observerade och lärde sig, men oundvikligen blev spelet hett och Lieu bestämde sig för att flytta in till kasinot, där hon tjänade sina pengar – och ovärderlig erfarenhet – på att deala i $5 Limit-spel (en gräns som fortfarande är den vanligaste i Colorado). Hon tränade upp sig i iakttagelseförmåga och efter ungefär ett och ett halvt år kunde hon läsa åtta av tio händer innan spelarna vänt upp sina kort. ”När jag lärt mig göra detta bestämde jag mig för att jag var tillräckligt bra för att börja spela själv,” säger hon.

Pank

Och precis som andra dealers som gått över till att spela löste Lieu övergången perfekt. Hon började flyga till Vegas en eller två gånger i månaden, spelade i $80/$160-spelen, byggde upp en bankrulle och klarade sig på det hela taget väldigt bra. Så småningom omlokaliserade hon sig till Vegas permanent för att bli proffs. Väl på plats mötte hon en kille, flyttade ihop med honom och allt verkade gå som på räls – till allt plötsligt gick snett. Lieus pojkvän vid tidpunkten var en amatörpokerspelare som ville lyckas. Lieu ville också att det skulle gå bra för pojkvännen och lånade honom pengar. ”Vi snackar ett sexsiffrigt belopp,” säger hon ledsamt, ”och han bara försvann med pengarna. Jag såg honom aldrig mer.” Detta svek ledde till att hon för första och enda gången i livet blev pank. ”Jag fattade ingenting,” säger hon. ”Sista gången jag pratade med honom var han helt normal, men efter det blev det inget avslut. Poker är ett spel där man måste använda huvudet, och om man inte är hundraprocentigt fokuserad kan man förlora allt, och det är vad som hände mig. Jag var så distraherad, så aningslös. Allt jag kunde tänka på var varför detta hände. Jag förlorade nästan 400 000 dollar på en månad. Jag spelade $300/$600-spel som om det vore $3/$6.” Räddningen kom från mycket oväntat håll. Det är allmänt vedertaget att pokerspelare utanför din innersta vänkrets inte är speciellt intresserade av om du är pank. Du är inte till någon nytta om du inte har någon bankrulle. Men när Lieu börjar prata om turneringsproffset John Phan förstår man direkt att han haft en djupgående effekt på hennes liv, långt bortom den omedelbara materiella hjälp han erbjöd. ”Han såg helt enkelt något i mig,” säger Lieu. ”Vi var inte ens speciellt nära vänner vid tidpunkten, men han gav mig i princip allt jag behövde för att komma på fötter igen. Han kritiserade mig aldrig, han sa bara något som var som en väckarklocka för mig. Han sa ’varför tar du inte all din smärta och allt ditt lidande och omvandlar det till styrka? Jag tror på dig. Jag vet att du har kapacitet till att bli en av de allra bästa’. Det slog verkligen an i mig. Efter att han sagt det tänkte jag att jag inte kunde svika honom och jag förändrade mitt liv och kom på rätt köl igen. Har man bara motivationen kan nå sina mål. Jag är skyldig honom massor och på så sätt har vi blivit goda vänner. Han är som min familj nu, jag skulle göra vad som helst för honom.”

Hets

Från det att Phan kom in i bilden har Lieu aldrig sett tillbaka. Även om hon först och främst är en kontantspelare har hon under senare år förändrat sitt spel och inriktat sig mer på turneringar, och redan vunnit flera stora segrar. Hon missade ett WSOP-armband med en hårsmån 2005 och vann $148 370 på $1 000-eventet vid LA Poker Classic i februari i år. Men det är vid kontantspel hon är som mest hemma. Lieu spelar $400/$800- och $1 000/$2 000- spel – insatser som är så höga som de kan bli utan att man kommer upp på Big Game-nivåer, något hon fortfarande inte är intresserad av. ”Jag vill stanna inom de nivåer jag är komfortabel med, där min bankrulle är solid och jag inte är i en position där jag behöver vara rädd om vartenda öre,” säger Lieu. ”Jag spelar för att tjäna pengar och försörja mina föräldrar. Det är motivation för mig och det gör att jag kan vara disciplinerad. Det innebär en stor press, men det är oftast en positiv press.” Det är bra att Lieu tänker på det här sättet, för när man pratar med henne får man intrycket att hon inte kommer att vila förrän hon erövrat världen eller dör medan hon försöker. Hon pratar rutinmässigt om 16-timmarsdagar, fyllda av pokerspelande, om att upprätthålla alla sina hemsidor och leta efter nya affärsmöjligheter. Hon är på väg att bli starkt involverad i välgörenhetsarbete i Vietnam och tänker lägga ännu mer tid på detta i framtiden. Det är ett hektiskt liv som kräver framgång; ändå lyckas hon hitta tid till att umgås, gå på klubbar och träffa sina icke-pokerspelande vänner i Colorado och Chicago. Detta är vad hon kallar sitt ”fridfulla liv”, den del av livet som gör att hon förblir jordnära och som gör att hon kan ladda batterierna. ”Det är tid då jag slipper höra om bad beats,” säger Lieu. Men just när hon lurat dig att tro att hon inte tillbringar varje vaken sekund med att arbeta är hon där igen. ”Mitt mål är att ta mig in i mainstream-fåran,” menar hon. ”Jag har några saker på gång. Jag skulle väldigt gärna vilja jobba med mode och så småningom designa en egen kollektion.” Men detta innebär inte att hon är på väg bort från pokern. Om hon hamnar i tidsnöd av sätter hon bara fler timmar per dag till arbete. Som hon själv uttrycker det: ”Poker är det enda jag är riktigt bra på. Snackar du med mig om aktie- eller fastighetsmarknaden går det in genom det ena örat och ut genom det andra – jag är helt enkelt inte intresserad. Men om du nämner kortspel är det något som klickar till i mitt huvud.”

Han har vunnit både WPT- och WSOP-tävlingar, miljoner i kontantspel och han har blivit en av de mest erkända och kommersiellt medvetna pokerspelarna i världen. Så varför kämpar Howard Lederer fortfarande för sina pokerrättigheter?

Howard Lederer minns första gången det hände. Det var på 1990-talet, när han var på generalrepetition för sin syster Annie Dukes – även hon pokerproffs – bröllopsmiddag. Lederer hade just vunnit en turnering, vilket ledde till ett litet omnämnande i en pokertidning. ”En av gästerna kom fram till mig med en kopia av tidningen,” berättar Lederer. ”Han bad mig signera den. Jag gav honom en autograf, men jag tyckte att det var konstigt.” Det må ha varit konstigt på den tiden, men det är det inte längre. Nu för tiden kan inte bjässen Lederer – en man med ett tålmodigt temperament och vänliga ögon som lätt kan bli genomträngande när han bestämmer sig för att stirra ner sin motståndare – passera genom ett kasino utan att dra uppmärksamheten till sig. Pokerfantaster kommer fram till ”Pokerprofessorn” och de utstrålar den sorts vördnad man normalt bara ser hos popstjärnornas fans. Under de timmar jag spenderar med Lederer på Caesars Palace i Las Vegas så är han, utan uppehåll, som en magnet. En kille lämnar över sitt visitkort (det handlar om en möjlig TV-show), en fnittrig tjej får hans autograf och någon annan kommer fram för att diskutera ett pokerproblem där han vill veta hur man ska spela en särskild hand i en viss situation. Lederer ägnar ett ögonblick åt var och en, utan att någonsin verka särskilt besvärad. Det här är den sortens uppmärksamhet som kan få en del pokerproffs att slita sitt hår – särskilt de som var med i spelet innan dess uppsving. Doyle Brunson beklagade sig en gång för mig att han inte kunde ta sig igenom en flygplats utan att oavbrutet bli stoppad. De spelare som jag känner som spelar kontantspel älskar anonymiteten de får genom att inte delta i TV-sända turneringar. Men det gäller inte Lederer. Han hävdar att han förutspådde att det skulle bli så här – och han älskar varje minut av det.

Stor personlighet

Vid millennieskiftet spelade Howard Lederer huvudsakligen kontantspel och tjänade bra med pengar på $400/$800- spelen på Bellagio Casino, Las Vegas. Precis som alla andra seriösa proffsspelare så deltog han då och då i en och annan turnering, men det blev aldrig mer än så. Sedan, under den inledande omgången av World Poker Tour, som startade 2003, vann han två WPT-titlar och blev med ens en välkänd figur. Efter den avgörande handen i den första segern öppnade Mike Sexton en flaska champagne och kamerorna zoomade in på Lederer som uttryckte sin vision: ”Jag såg pokerns blomstrande tider komma och jag tyckte att det skulle bli toppen.” Ett år tidigare hade han deltagit i Poker Million på ön Isle of Man, den första tävlingen där en hålkortskamera användes. Till skillnad från sin vän Erik Seidel (som inledningsvis hatade tanken på att någon skulle ha möjlighet att avslöja hans strategi), så välkomnade Lederer den nya tekniken. Han insåg genast att tekniken skulle förvandla spelet och göra det till ett tilltalande TV-program. Sedan, när han lade märke till all uppmärksamhet som World Poker Tour gav, började han i allt större utsräckning fokusera på turneringar – och han vann mer än två miljoner dollar mellan 2002 och 2004, samtidigt som han bara behövde uthärda en bråkdel av de svängningar som kontantspel med höga insatser innebär. Men, bortom prispengarna så insåg Lederer vilka rikedomar som kändisskapet skulle kunna föra med sig. ”Jag såg, för första gången i mitt liv, möjligheter som skulle finnas bortom de pengar jag tjänade på poker,” säger Lederer, som första gången kallades ”Pokerprofessorn” av Jesse May (vid Poker Million), även om det var Mike Sexton som såg till att titeln bankades in i allmänhetens medvetande under första säsongen av WPT. ”Jag tänkte att jag kunde bli sammankopplad med böcker, DVD och reklam tack vare alla som ser mig spela på TV. Jag tror inte att de andra proffsen såg det här, men det gjorde jag.” Han tvekar ett ögonblick, ler stort och fortsätter. ”Det enda kruxet är att jag trodde det var tio gånger mindre än vad det egentligen är.” Allt blev så stort och så bra – Lederer lånade ut sitt namn till ett bourbonmärke, har arbetat för att främja Full Tilt, har arbetat med att skapa webbplatsens mjukvara, medverkat i pokerläger och har släppt utbildnings-DVD:er – att han i själva verket har minskat den tid han faktiskt lägger ned på att spela poker. Enligt Lederers sätt att se på saken så har poker som affärsverksamhet blivit mer tilltalande än ett bra spel i Bobby’s Room. Det har fått mer långtgående verkningar än vilket pokerspel som helst och fungerar för bra för att inte utnyttjas. Dessutom njuter Lederer faktiskt av att vara kändis och affärsman. ”Min personlighet gör att jag alltid letar efter nya utmaningar,” säger Lederer. ”Jag har spelat poker sedan jag var 18, det stora uppsvinget kom när jag var 39 och det har låtit mig utvecklas som människa.”

Blomstrande Industri

Texas Hold’em ständigt växande popularitet har gjort Lederer till den sorts person vars namn och image har stor betydelse pokermarknaden, som han beskriver som ett sorts trevägs ekosystem. Ekosystemet består av onlinespelet, det som visas på TV och livespelen. Lederer förklarar att en av de tre delarna inte hade kunnat existera i samma, robusta form som de gör idag om det inte hade varit för de andra två. TV har lockat otaliga spelare till spelet. Onlinepoker har skapat finansiella möjligheter för proffsen som associeras med webbplatserna. När det gäller livespelen och turneringarna så är det där som pengarna finns och det är där de andra två komponenterna sammanlänkas. ”Poker är ett toppenspel och kommer inte att bli föråldrat,” förutspår Lederer. ”Men TV påminner folk om hur toppen det är med poker. Om poker inte var med på TV längre så skulle det spelas mindre.” Lederer erkänner gärna att World Poker Tour starkt har bidragit till att göra honom till den stjärna han är idag. Trots det så hävdar Lederer att han och de andra proffsspelarna har gjort en hel del för World Poker Tour. Och i detta finns en konflikt mellan en grupp spelare (Lederer, Annie Duke, Chris Ferguson, Andy Bloch och Joe Hachem – av vilka, inte helt oväntat, inga är finansiellt beroende av vinsterna från turneringar) och WPT. Som saker och ting är för närvarande, enligt Lederer, så har WPT ensamrätt på att banda och sända de flesta turneringarna med inköp på mer än 10 000 dollar via TV. Och eftersom WPT når en stor publik med pokertokiga tittare och låter spelarna bära logotyper, så är de tävlingarna de mest lockande tävlingar (som inte tillhör WSOP) att spela i. De har de största inköpen, erbjuder summor som förändrar livet för vinnarna och drar därför åt sig proffsen. Problemen för Lederer och hans sex kamrater börjar med kontrakten som WPT ber spelarna skriva på innan de kan sätta sig att spela. Kontraktet fastställer, enligt Lederer, att ”bilderna av oss binds upp på livstid. Egentligen sträcker sig kontraktet bortom en livstid. Det gäller för all framtid, överallt i universum och i all media, vilket inkluderar media som ännu inte har uppfunnits. De kan använda min image och mitt framträdande och sälja det utan att kompensera mig. Och de kan använda min image för att konkurrera med mig. WPT har en pokerskola, så de kan visa klipp där jag spelar och använda det för att gynna deras skola, som i sig konkurrerar med mitt eget pokerläger.” Lederer påpekar att han och de andra spelarna gladeligen lade in sina egna pengar, vilket i grund och botten, hjälper WPT att skapa en TV-show. Och de är villiga att ställa upp med sina ansikten för att hjälpa till att främja själva showen. ”Vi vill bara begränsa deras användande av våra bilder,” förklarar han. ”Med det sagt så har de rätt att fråga efter att få använda imagen. Men vad de har gjort är att de har gjort ett övertramp vad det gäller anti-trustlagarna (och de befinner sig mitt i en lagtvist där en grupp spelare står mot WPT) och de har gått till de stora, landbaserade kasinona i USA och bokat dem. Till dem har de sagt att för att de ska vara en del av World Poker Tour så måste de gå med på reglerna.” Så resultatet har blivit att Lederer och de andra spelarna, som inte heller vill ge bort sina rättigheter, inte kan spela i turneringar som förlagts till kasinon som inte är med i World Poker Tour.

Överträdelse av rättigheter

Situationen är komplicerad och lagarna är svårlästa. Men kontraktet skapar helt klart en svår situation för spelare som är beroende av turneringar för att livnära sig. De måste avskriva sig sina rättigheter till WPT eller också undvika att spela i de flesta av turneringarna under vilket givet år som helst. ”En av de mest intensiva konversationer jag har haft om det här var med Gavin Smith,” fortsätter Lederer. ”Han har redan vunnit en WPT-turnering och tagit sig till ett finalbord. Gavin är en framgångsrik pokerspelare och han tycker att han sviker mig. Jag klandrar honom inte för att han spelar, men han bad i praktiken om ursäkt. Han sade att han har helt enkelt inte råd att inte spela. Så under tio månader per år [när World Series of Poker inte spelas] så har han inget val och tvingas därför att skriva under ett kontrakt som inte är vedertaget. Det är själva definitionen av anti-trust.” För närvarande så har inte WPT utövat sina rättigheter som spelarna skrivit över på dem. I själva verket, vid ett tillfälle, när en reklambanner på en webbplats hade en bild på Doyle Brunson, Gus Hansen och Daniel Negreanu, så ombads WPT att ta bort bannern och det gjorde de. ”Men vid samma tidpunkt gjorde de klart att de inte tyckte att de var tvungna att ta bort reklamen, ”säger Lederer. ”De tog bort den eftersom de är snälla. Det skrämde mig rejält. Steve Lipscomb och Lyle Berman [några av grundarna till World Poker Tour] är bra killar, men du ska inte behöva förlita dig på att några främlingar är snälla. Och vem kommer att äga WPT om tjugo år? Antagligen inte Lyle eller Steve. Jag vill inte behöva lita på de nya ägarna.” Jag agerar djävulens advokat och påpekar för Lederer att WPT redan har gjort en eftergift (de har tillåtit spelare att bära logotyper) och att problematiken med reglerna inte är någonting nytt. När World Poker Tour en gång började så var kontraktet med rättigheterna redan gällande och spelarna skrev glatt på, eftersom de var upprymda över att vara med på TV – och att de inte hade någonting att förlora. ”Du kommer undan med vad du kan komma undan med,” erkänner Lederer. ”Men det här är en ny marknad och jag har ingenting emot WPT. Men vid en viss punkt måste du säga ifrån. Det började som en affär som var ömsesidigt bra för alla. Under den första säsongen så hjälpte Chris Ferguson till med att hitta fel i bandningarna. Chris, Annie och jag deltog i en hel del radiointervjuer som hjälpte oss, men som också hjälpte WPT att bli vad det är. Sedan börsintroducerades de för flera hundra miljoner dollar och Steve Lipscomb löste in mellan tio och 20 miljoner dollar. Det är okej, jag missunnar honom inte det. Vi begär bara en rättvis behandling och när det har gått så här långt så känner vi att lagen skulle kräva det. Vad lagen skulle begära är en ordentlig marknad. Men en ordentlig marknad kommer inte att komma igång, eftersom WPT kontrollerar 75-80 procent av de stora turneringarna med inköp på 10 000 dollar eller mer.” Så, om det inte blir några överenskommelser så kommer Lederer och hans vänner att låta domstolarna bestämma.

I början

Långt innan han blev involverad i affärsverksamheter och rättstvister fick Howard Lederer kämpa med sin poker. Efter att ha tagit examen från High School 1982 lade han universitetsstudierna vid Columbia University på is och flyttade till New York med ambitionerna att bli världsmästare i schack. Han började frekvent besöka Bar Point, en sjabbig schackklubb på Manhattan. Ganska snart upptäckte han att det spelades poker i ett av klubbens rum. Då glömde han snabbt schack. ”Under två hela år,” minns Lederer, ”förlorade jag i poker. Jag blev förmodligen pank 300 gånger och fick sova på schackklubben. I utbyte så höll jag pokerrummet rent och jag tjänade pengar på att springa ärenden för killarna som spelade. Vid tvåtiden på morgonen så hade jag tjänat 15 dollar i dricks, vilket var tillräckligt för att jag skulle kunna köpa in mig i ett spel. Sedan, när spelet var slut, var jag helt färdig. Då lånade jag ett par dollar av någon av vinnarna, vilket gjorde det möjligt för mig att köpa ett paket cigaretter och en souvlakismörgås. Så var mitt liv. Jag var pankare än pank men jag behövde inga pengar så länge jag kunde ta mig till nästa spel.” Efter de två åren var Lederer dock tillräckligt bra för att klara av att slå spelarna vid Bar Point. Han fick ihop en blygsam bankrulle, sov på en kompis soffa för 250 dollar i månaden och lyckades komma på ett idiotsäkert sätt att spela. ”Spelet brukade börja på fredagen och inte ta slut förrän på söndagen,” minns Lederer. ”Jag började spela på fredagskvällen, höll på till tre eller fyra på morgonen och gav mig sedan av. Sedan kom jag tillbaka, efter att ha sovit, och samma folk var fortfarande där. Jag gjorde samma sak på lördag. Och när jag återvände på söndag så började spelet bli riktigt bra.” Lederer tog sig till ett Hold’em-spel med $5/$10 i insatser. Hans inkomster ökade till dess att han tjänade ett par tusen dollar varje månad och han började känna sig som en professionell spelare. ”Då hörde jag om ett fantastiskt spel på Mayfair,” säger Lederer. ”Det förändrade mitt liv.”

Imponerande avslutning

Mayfair var en legendarisk spelklubb, som låg på bottenplan på det sjaskiga Manhattan-hotellet Gramercy Park Hotel. Klubben startade som en bridgeklubb, som sedan utvecklades till en backgammon- och gin-håla, men när Lederer kom dit var poker det hetaste spelet. Det handlade om No Limit med insatser på $5/$10/$25 och en imponerande anslutning bestående av bland annat Steve Zolotow, Jay Heimowitz, Dan Harrington, Erik Seidel, Jason Lester och Mickey Appleman. ”Ingen av oss var särskilt bra,” medger Lederer, ”men vi utgjorde ett kollektivt sinne bestående av smarta människor som var hängivna att bli bra. Vi spelade hela dagarna och gick till en bar när spelet var slut. Vi spenderade ett par timmar per natt där och vi pratade poker och det gjorde oss till bättre spelare. Så småningom blev spelet riktigt tufft.” Och insatserna gick upp ordentligt. Resor till Las Vegas – där sällskapets hjärnor, enligt Lederer, fick härdsmälta – hjälpte att skärpa deras färdigheter och ett spel i New York-stil tog form: tight, smart och aggressivt, med en hel del kontroll och minimalt med utbrott. En kortvarig, men lönsam period med vadslagning för Lederer och hans partner Zolotow tog slut när polisen gjorde några tillslag. ”Polisen kunde inte förstå hur vi kunde bli inblandade i så många händelser utan att vara bookmakers [vilket är olagligt i USA, förutom i Las Vegas],” berättar Lederer. ”Vi avgjorde fallet när de såg att våra telefonsamtal var utgående och inte inkommande, vilket gör det ganska svårt att vara en bookmaker. Vi råkade inte ut för några egentliga problem, men vi fick ett klart budskap som berättade för oss att vi inte skulle kunna veta när nästa tillslag kom. Det är obehagligt att få påhälsningar från polisen och det fick oss att sluta.” Men det var okej för Lederer, som återigen fokuserade på poker och spelade i några av de största kontantspelen under slutet av 1990-talet. Efter hans stora vinster i turneringar mellan 2002 och 2004 så fortsatte Lederer spela, men sällan på toppen av sin förmåga. ”Det handlar inte om förlorade spelkunskaper,” hävdar han. ”Det handlar bara om fokus. Om du måste tänka på saker som inte handlar om poker när du sätter dig ner vid bordet så gör du inte vad du måste. När jag blir riktigt involverad i en turnering så fokuserar jag. Det är spännande och jag spelar om riktiga pengar. Sist jag kände mig helt och hållet engagerad var under 2005 års Main Event när jag klarade mig till fjärde dagen. Jag stängde ute allt som kunde distrahera mig.” Lederer fortsätter att säga att han hoppas kunna dra ner på sina affärsåtaganden under den närmaste framtiden och jag anar att han kommer att avslöja att han ska återvända till pokerspelandet. Jag flinar och släpper sedan frågan. ”Du ställer frågan med ett leende,” svarar han. ”Men jag tror att det finns några spelare där ute och antingen har glömt bort mig eller som aldrig kände mig när jag var fullständigt fokuserad. Jag älskar poker och min plan är att fasa ut allt det andra och ägna mer tid åt att spela – både kontantspel och turneringar. Folk kommer att bli förvånade. De kan kanske inte fatta hur hårt jag kan spela och jag är spänd över att komma tillbaka till den nivån.”

Tips från professorn

Efter att ha spenderat åratal som vinnare i kontantspelen på olika klubbar kors och tvärs över USA så började Howard Lederer spela turneringar. Han ändrade sin spelstil och lyckades vinna en hel del. Här ger han några tips som kan hjälpa dig att nå finalbordet.

Ta kål på veklingarna

”Ta reda på vilka som är de svagaste spelarna och attackera dem. Det finns massor av pengar att tjäna på att jaga de här motståndarna. Men du måste snabbt kunna profilera spelarna vid ditt bord, eftersom bordskonstellationerna i turneringar ändras hela tiden.”

Slå om till reträtt i rätt lägen

”Du måste lägga händer som inte nödvändigtvis går att tjäna pengar på i kontantspel. Gör du samma sak i en turnering kommer spelarna att lägga märke till det och börja bluffa. Men du måste vara medveten om att i vissa situationer så bluffar inte turneringsspelarna. Men – och det här låter motsägelsefullt – aggressivitet betalar sig bättre i turneringar än vad det gör i kontantspel.” ”

Sov länge

Du behöver massor med uthållighet för turneringar, så jag brukar förbereda mig genom att sova länge. Om turneringen startar vid tolv på dagen så vaknar jag inte senare än elva och rullar in lite omtöcknad vid tolv, eller kanske till och med halv ett. Jag vill glida in i spelet. Och då, när det betyder mest, mot slutet av dagen, vill jag vara knivskarp i sinnet. Jag har min höjdpunkt runt tio, då alla andra börjar gäspa.”

David Williams har blivit en av de mest respekterade spelarna bland det nya släkte av pokerstjärnor som avlats fram. Och som FirstPoker fått reda på är det hans största rädsla som driver honom att spela.

Klockan är halv fyra på eftermiddagen den sjunde oktober 2006 och jag håller just på att klämma mig in genom den olåsta nödutgången som leder till hotellet Venetians danssalong. Jag stannar för att gnugga ögonen; en gång för att få synen att anpassa sig till den vaga belysningen och sedan en gång till för att förvissa mig om att jag inte ser i syne. Inne i danssalongen har 64 av världens bästa spelare samlats på en och samma plats för att delta i den hett efterlängtade lagindelningen till PPL (Professional Poker League). Välkända ansikten finns överallt; David Benyamine och Patrik Antonius befinner sig i närheten, medan lagkaptener som Phil Ivey, Doyle Brunson, Barry Greenstein och Daniel Negreanu uppehåller sig i mitten av rummet. Det är den ultimata vem-är-vem i poker och – oundvikligen – surrar det runt omkring mig angående lagens sammansättningar och vilken turordning spelarna tagits ut i. En av dem som ser mest nedslagen ut är David Williams, mannen som kom på andra plats i WSOP 2004. Denna 26-åring från Texas var den siste att komma med i Lag 2 (som leds av grundaren till PPL; Chip Reese), men han förhåller sig förvånansvärt försiktigt till urvalet. ”Jag var en av de sista av nykomlingarna som valdes, men jag tycker ändå inte att det var utan orsak,” säger han. ”Om PPL hade varit som en turneringstävling så hade jag blivit vald bland de första två eller tre. Phil Ivey berättade för mig att ’de andra spelarna respekterar ännu inte ditt spel i kontantspelen,’ vilket var helt sant. Mitt kontantspel är inte särskilt bra. Det känns på sätt och vis fortfarande, men det är rätt schysst att vara en del av PPL.”

Först tillfrågad

I själva verket, med tanke på att Williams var den enda spelaren bland alla de andra som antingen vunnit WSOP eller kommit på andra plats under de senaste sex åren som blev inbjuden, så skulle det ha varit ganska oartigt av honom om han inte hade dykt upp. Han var faktiskt en av de första spelarna som Reese tog kontakt med när tanken på en elittävling i poker först började ta form. Williams minns mötet som om det hade varit igår. ”Vi var bara 27 kvar i World Poker Tour, som Tuan Le vann (april 2005). Jag låg på andra plats när det gällde marker och han tog mig åt sidan under en av pauserna. ’Vet du vad David?’ sa han. ’Jag behöver ditt telefonnummer. Jag vill att du ska vara en del av det här. Du har verkligen visat att du kan spela bra.'” Men hur lyckas en spelare, vars genombrott som kom för bara två år sedan när han kom på andra plats på WSOP, förtjäna så mycket respekt att han tituleras ”Pokerns Framtid”?

På pappret kan det kanske se ut om att Williams var en gröngöling när han tog sig till den där ökända uppgörelsen mot Greg Raymer i WSOP, men Williams hade spelat kort om stora pengar under nära nog sju år. Williams var 17 år när han av en händelse ramlade in hos sina vänner då de spelade Hold’em. Med tanke på att han hade spenderat många år med alla sorters spel så blev han förstås fängslad direkt. ”Jag har alltid spelat kort med min mamma. Vi spelade spader och andra kortspel, så när grabbarna sa: ’hoppa in, det kostar bara fem dollar,’ så tvekade jag inte ett ögonblick. Jag lärde mig snabbt och har spelat sedan dess.” Han upptäckte snart att han hade känsla för poker. ”Jag skulle kanske inte säga att jag var bra från början, men jag hade en naturlig talang – jag fattade snart att jag var bättre än vad mina vänner var,” säger Williams och kliar sitt perfekta, fördelaktigt framträdande bockskägg. ”Jag hade tur som befann mig i ett område där det fanns dåliga spelare. Hade jag startat min karriär i Vegas, där folk kan poker bättre än på andra platser, så hade jag antagligen slagit huvudet i väggen redan från början.” Hur som helst, Williams verkliga förkärlek för kort handlar egentligen om fantasykortspelet ”Magic: The Gathering”. Han hade redan spelat Magic i fyra år och var en av de högst rankade spelarna inom det området. När jag pratar med Williams är hans nuvarande image ljusår från bilden jag har i huvudet av nördarna som bara ska dra det högsta kortet när det gäller Magic. Han är en kille som ser häftig ut och han utstrålar självförtroende med varje ord han säger. Hans beteende är mer som en rockstjärnas än som en fånig nörds uppförande. Dessutom, när en självutnämnd alla tiders bråkstake som Mike ”The Mouth” Matusow pratar om Williams som en ”playboy” så kan man förstå att de här tigerränderna är välförtjänade. Men trots det här så kan inte Williams dölja sin passion för spelet som spelas som en korsning mellan poker och schack. ”Jag brukade älska Magic mer än poker,” avslöjar han. ”Du kanske inte får samma adrenalinkick som du får av poker, men där poker handlar om intensiva ögonblick så handlar Magic om att långsamt bygga upp ett klimax. Du kan verkligen se spelet utvecklas medan du planerar strategin.” Magic gav också Williams en hyfsad lön. Vid den tidpunkt i hans liv som han spelade Magic arbetade han också med olika jobb, från att arbeta som servitör till att reparera datorer, men han använde helgerna för att spela turneringar. ”Jag tog ledigt från jobbet för att resa runt i världen. Jämfört med pengarna man tjänar på poker så var det ingenting, och dessutom behövde du betala resan själv. De enda som lyckas bra i Magic är dem med rika föräldrar. För min del så klarade jag mig bra eftersom min mamma arbetade som flygvärdinna, så det var inte så dåligt och jag kunde flyga gratis.”

Vändningen

Allt som allt så säger Williams att han tjänade hela $50.000 på att spela Magic. Men allt tog en plötsligt, trist vändning när han drog på sig en avstängning från spelet efter att ha grälat med den stränga ledningen under världsmästerskapet 2001 i Toronto. ”Det hävdades att jag hade märkt mina kort,” säger han med en genuint bedrövad min. ”Men de kort de hävdade att jag hade märkt var långsamma kort och jag spelade en snabb match. Om jag skulle ha märkt mina kort så skulle jag förstås ha märkt kort som hade kunnat påverka spelet tidigt.” Medan Williams förklarar intrigerna kring hans avstängning så sker det en omedelbar förändring i hans humör; han går från att ha pratat lugnt och stilla till att prata väldigt livligt. Även efter fem år så påverkar avstängningen honom fortfarande. ”Jag har en hel del integritet,” säger han. ”Jag ville vinna eftersom jag var väldigt tävlingslysten. Jag skulle inte gå in i en bank med en mask över huvudet och gasta att ’detta är ett rån.’ Om jag hade tänkt fuska så hade jag varit lite smartare än så.” I efterhand verkar beslutet som Magics ledning gjorde som ett dåligt beslut som blev något bra, men för Williams kändes det som om himlen just hade rasat ner över honom. ”De stängde av mig ett helt år och jag var fullständigt knäckt,” säger han något missmodigt. ”Det här spelet var vad mina vänner spelade och det var min passion. Det var som att rycka bort 40 personer som du står riktigt nära.” Ljuspunkten var att Williams nu hade mycket mer tid över och således kunde han börja spela poker på den lokala spelklubben i Dallas. ”Jag spelade Limit-poker ett tag,” säger han. ”Men jag gick sedan över till Omaha Hi-Lo Split. Pengarna jag tjänade var betydligt bättre än vad jag tjänade på att arbeta. Jag hade en vän som arbetade som bookmaker. Han brukade ge mig lite stöd och han ville också gärna spela, men han var så upptagen med sina vad att han inte hade råd att ta ledigt.” Williams framgångar i Omaha – särskilt i Pot Limit – innebar att han knappt fick tid att spela No Limit Hold’em. Han visste att det existerade, men några direkta spel förekom bara på enstaka onsdagar på spelklubben i Dallas. ”Jag prövade några gånger, men jag fattade först inte vad som försiggick. Uppbyggnaden av spelet kändes ganska dålig, det var rena chansningar.” Vid den här tidpunkten i Williams liv var en pokerkarriär långt ifrån vad han tänkte ägna livet åt. Han hade klarat av ett års avstängning från Magic och lyckats återvända till fållan. ”Jag började om eftersom jag älskade det spelet – och det gör jag fortfarande.” Men vid den här tidpunkten så var det snart dags att börja studera på universitet – även om hans väg mot en examen i ekonomi var allt annat än okomplicerad. ”Jag började med elektronik,” säger Williams. ”Men sedan bestämde jag mig för att det inte var någonting som jag ville syssla med resten av livet. Jag bytte då till datorvetenskap, men det var mer som en hobby. Jag prövade finansvetenskap, men efter att ha varit med på en ekonomiföreläsning insåg jag att det var ett ämne jag var riktigt intresserad av.” Williams senfärdighet handlade delvis om hans attityd till livet. Det är ironiskt att en man som är mest känd för att ha kommit på andraplats i WSOP:s Main Event egentligen inte nöjer sig med att vara näst bäst. Allt handlar inte om pengar för honom; det handlar om tillfredsställelsen i det han gör. ”Min mor lärde mig att det inte spelar någon roll om du tjänar en massa pengar eller inte – så länge som du är nöjd med livet,” säger han. ”Jag ville ha ett arbete där jag kunde bli rik, men det var alltid viktigare för mig att vara lycklig. Jag ville ha ett jobb som var unikt, ett jobb jag kunde längta efter att göra när jag vaknar – varje dag.”

Framgångar

Framtiden för Williams blev allt mer tydlig runt 2003. Chris Moneymaker tog hem en drömvinst i världsmästerskapet, en drömvinst som i sin tur ledde till att drömmen om stora vinster spred sig över världen via pokerns webbplatser och många spelrum på Internet utlovade samma vinster till miljoner spelare. Möjligheterna att spela No Limit Hold’em ökade tiofalt och Williams bestämde sig för att försöka kvalificera in sig till tävlingen Aruba Classic. Kvalet gjordes genom en satellittävling online och Williams fick lite hjälp av sina vänner förstås. ”Jag chattade med de andra Magic spelarna via MSN Messenger,” säger han. ”En av mina goda vänner var Eric Froehlich, även kallad E-Fro, en tvåfaldig armbandsvinnare. Han var inte 21 då, så han kunde inte spela, men jag berättade för honom vilken hand jag satt på och vi kunde diskutera olika scenario när de dök upp.” Två kloka huvuden visade sig bättre än ett, och efter ett par försök så vann Williams sin plats. Aruba visade sig vara en smärre chock för en nybörjare som Williams, som aldrig hade spelat några större turneringar, men inte ens han själv skulle ha kunnat förutsäga hur han skulle ha reagerat. ”Den första person som satt vid mitt bord var Mike Matusow. David Oppenheim dök också upp. Jag visste inte vilka de var då, men jag kunde genom deras arrogans räkna ut vad som pågick. Och jag satt mellan dem. ”Inklämd som en sandwich mellan två så erfarna proffsspelare så var det ett mindre mirakel att inte Williams flydde hals över huvud redan under den första dagen – men det var faktiskt inte så illa som man kan tro. ”När jag blev utslagen,” minns Williams med en elak min dansande över hans ansikte, ”så läxade Matusow upp den killen som slog ut mig. Han gick igång och gapade om hur dålig den där killen var. ’Synade du $5 000 med K-10? Du är en idiot!’ skrek Matusow. Visst kändes det när jag blev utslagen, men jag kände ändå att jag fick lite upprättelse av att Mike skällde ut den där killen. Jag var inte duktig nog att säga det då, men att Mike skällde ut den där killen fick mig att känna att jag inte hade spelat så dåligt. Jag hade ändå ett Ess och en Dam.” Som ett resultat av hans jungfruresa in i den där världen som består av turneringar i Hold’em så insåg Williams att den spelformen var något speciellt. ”Jag gillade verkligen människorna, livsstilen och miljön. Jag bestämde mig för att jag måste spela i WSOP:s Main Event, men jag visste inte hur jag skulle lyckas få ihop $10.000” Den förste Williams ringde var hans bookmakervän i Dallas, som gärna ville hjälpa honom – men Williams skulle få arbeta för att få pengarna. ”Han ville ta en del av det jag vann i ett Pot Limit Omaha-spel och om jag vann upp till $10.000 så skulle han hjälpa mig till WSOP – mot en del av vinsten.” Som tur var för Williams så lyckades han tack vare sina ökande kunskaper i onlinespel ordna en plats utan alltför mycket trubbel. Tillsammans med några Magic-spelare, inklusive den holländske framgångsrike Noah Boeken, tog han sig till Vegas. Williams vittnar snabbt om att Boeken var en naturlig del av hans framgångar i världsmästerskapen. ”Jag och Noah har alltid stått varandra nära och vi har alltid pratat om poker. Det här var även hans första världsmästerskap. Om jag befann mig i ett satellitspel så befann han sig på åskådarplats eller så hamnade han på bordet bredvid. Det var Noah som presenterade mig för Marcel Luske.”

Förebilden

Enligt vissa så var det mötet med Luske som blev grunden för varje pokerbeslut som Williams gjort efter detta möte. Men, medan vi tar oss genom de grottlika korridorerna i hotellet Venezia, så står det klart att vad mannen som kallas Flying Fox verkligen bidrog med var mer komplicerat än så – något som Williams är noga med att poängtera. ”En hel del människor tror att Marcel var en läromästare,” säger Williams. ”Men, och det säger jag utan att vilja nedvärdera honom – han hjälpte mig verkligen en hel del – så var det inte som att han sade saker som: ’Du borde ta A-K och kontrahöja mot den här killen.’ Istället gillade han att visa hur bra han var. Då sade han saker som: ’Se här, jag ska höja mot den här killen eftersom jag vet att han inte har något.’ De saker som han sa fungerade och jag sög in all information. Jag tog med mig allt det där till Main Event och det var så han var till någon hjälp. Han var mer inspiration än tränare.” Med tanke på att WSOP 2004 hade mer än 2 500 tävlande, så hade det som Williams hade tillgodogjort sig från Luske inte varit värt någonting utan lite tur också. Det är ganska okänt att Williams faktiskt kunde ha åkt ut så tidigt som den andra dagen, fast han hade rejält med tur i en viktig hand. ”En kille höjde, jag kontrahöjde och ytterligare en kille gick all-in,” berättar Williams. ”Den som först hade höjt synade och det gjorde jag också – med två Knektar. Jag gör aldrig det nu för tiden. En av de andra visade två Ess och en annan två Nior. Ännu en Knekt kom upp och jag lyckades få triss.” Efter den förskräckelsen så blev strategin enklare; försök inte göra något extravagant. Fantastiskt nog så lyckades både Luske och Williams ta sig till finalen med tio spelare och hade säkrat minst $373.000. Från åskådarplatser minns Williams hur hans mor skrek åt honom att han skulle klättra uppför pengastegen. Det var ett tidigt tecken på hans numera berömda mentalitet att det inte bara ska handla om att hålla sig kvar. ”Jag ville inte lämna den turneringen,” säger han. ”Jag kände mig bunden till den och det kändes som om någonting fantastiskt höll på att hända. Jag ville bara vara en del av det.” Williams upprymdhet visade sig dock vara kortlivad, när han var tvungen att se på när före detta WSOP-mästaren Dan Harrington kastade ut Luske från turneringen. ”Även om Marcel tekniskt sett var med bland de tio sista, så missade han det sista bordet,” säger Williams allvarligt. ”Det var rätt nedslående för mig och väldigt upprörande. Om du tittar noga på TV-programmet så ser du att jag gråter. Jag tyckte att han förtjänade att vara där mycket mer än vad jag gjorde, eftersom jag hade inte varit där om det inte hade varit för honom.” Även om han åkte ut så tänkte ändå Luske fortsätta att hjälpa sin skyddsling; utan den hjälpen så erkänner Williams att hans spel skulle ha haltat betydligt. ”Många gånger gick det dåligt för mig, men han fanns där för att hjälpa mig upp på fötter igen. Hur ofta hamnar man i en pokerturnering där en av dina motståndare gör saker för att hålla igång dig? Jag uppskattade verkligen hans hjälp.”

Lärdomar

Medan alla visste att Williams kom på andra plats i kampen mot Greg Raymer så var det få som visste hur svårt – rent psykologiskt – det kändes för den unge stjärnan. Visst, han var bara tjugofyra år; med 3,5 miljoner dollar på banken och han visade upp leenden för kameran. Men i hans huvud så kändes det som om han hade sumpat sin enda chans att gå till historien. ”Jag var helt uppriven,” berättar en irriterad Williams. ”Jag såg när han tog åt sig äran och jag var så avundsjuk. Jag minns att jag var tvungen att fejka ett leende och det ville jag verkligen inte göra.” Mycket av hans ilska riktades direkt mot hur snabbt det gick i finalen. Raymer må ha haft en ledning med 2,5 gånger fler marker, men Williams visste att han inte behövde kapitulera inom fem händer. ”Om du ser på mörkarna som låg på $25.000/ $50.000 så var det helt absurt att få in miljoner i potten. Men på den tiden visste jag ingenting om att spela poker i liten skala. Jag visste ingenting om hur man gör för att bara ligga och mala.” ”Det var också den värsta dagen i mitt liv,” säger han utan att tveka. Jag höjer tankfullt på ögonbrynen, men han fortsätter för att rättfärdiga uttalandet. ”Det är märkligt. Folk ber mig att berätta om den bästa och den sämsta dagen i mitt liv. Inga av mina nära har dött ännu, så den värsta dagen i mitt liv är samma dag som den bästa. Det är inte så att jag inte är tacksam för pengarna, men jag inser att jag inte har förstått hur viktigt det var för mig. Hur livsviktig skillnaden mellan första och andra plats kan vara. Det är en sådan chans man får en gång i livet – och jag sumpade den.” Men Williams vägrar låta WSOP 2004 definiera honom, se bara på hans attityd vid förra årets världsmästerskap. ”Jag var tvungen att fokusera eftersom jag ville vinna ett armband,” säger han. ”Jag gick och lade mig tidigt varje kväll, hyrde en kock och åt rätt varenda dag. Jag vaknade och var klar i huvudet, redo att gå till turneringen. Om jag blev utslagen så gick jag bara hem för att slappna av och göra mig redo för nästa dag. Folk bad mig att följa med ut, men jag stannade bara hemma och tittade på film.” Hans munklika tillvaro fungerade, han vann $1.500 Seven Card Stud-eventet och kom på andraplats i $5.000 No Limit Draw Lowball-eventet, men återigen så visade sig Williams vilja att vinna bara att räcka till en andra plats. ”Jag ville vinna det där armbandet mer än någonting annat i hela världen – mer än ett No Limit Hold’em-armband. Det är ett spel för veteranerna, så om jag som ung hade tagit mig in och vunnit, särskilt som jag inte hade spelat förut, hade jag vunnit en hel del respekt från det gamla gardet. Jag tittade på listan över dem som hade vunnit tidigare: Johnny Chan, Howard Lederer, Doyle Brunson, Bobby Baldwin, Allen Cunningham, Stu Ungar – och då insåg jag att det inte fanns några slöfockar där. Jag ville vara en del av den gruppen.” Med tanke på att han har kommit med i PPL så har Williams redan tagit en plats i pokerns elitserie. Men det mest skrämmande är att en av pokerns hetaste namn fortfarande har potential att gå ännu längre.