Författare: MaoZeflop

Har fortsatt mitt långsamma nötande uppåt på lägre nivåer vilket fungerat ganska bra. Inga lukurativa summor men efter den kaosteori jag praktiskt genomlevt här i Macau känns stabila pengar bättre än stora. Förundras allt mer på hur många olika strategier som poker faktiskt rymmer och hur fel jag har haft i att bara jag har rätt. Sanningen är att jag tror mitt spel, när det är som bäst, ligger nära i att maximera vinsterna men samtidigt ger det en baksida i form av svängar. Mina nedvärderande tankar jag tidigare riktade mot kinesiska grinders försiktiga spel har långsamt ersatts med respekt samtidigt som jag sett att de har en riktigt stabil vinstkurva.
Upptäckte hur influerad jag blivit av detta suspekta spel då jag helt plötsligt limpade in en hand under mitt shorthandedspel på internet. Jag var förvånad, alla andra var förvånade och någonstans i all förvirring slutade det med en ganska stor pott till min favör. Tror att vi i vissa avseenden kanske är lite statiska i vårt tänk kring pokerstrategi och att det kanske finns intressanta taktiska grepp man kan implementera bortom alla deucescracked-videos som numera är vardagsmat för många spelare. Återstår att se vid hemkomsten hur mycket Kina jag kommer våga ta in i mitt spel men ser i alla fall fram emot att göra lite forskning inom området.

Från att ha pushat kineser, drag och hålpipor i massor sitter jag nu harmoniskt och väntar. Och väntar. Och väntar. Som ett mantra rullar orden ”tight is right” i bakhuvudet samtidigt jag nöter min ABC-poker.
Det stora förebilden är inte längre Dwan eller Sahamies utan istället en lite gråtonad Storåkers. Inget ont om honom, hans resultat och meriter talar för sig själv men det är väl få som anklagat honom för att vara en spektakulär spelare. Någonstans har jag också accepterat att välja den rollen och har inte riktigt samma behov av att utmärka mig med tunna riversynar och våghalsiga omslag.
Känns faktiskt riktigt bra och framför allt så är inte varje session på liv och död just nu utan jag accepterar att långsamt bygga rullen till stabilare nivåer. Mer jobb och mindre passion behöver inte vara fel i pokerns värld. Macau sväljer ofta de passionerade och talangfulla med hull och hår för att sedan låta ganska mediokra spelare med tyska bankrullekrav och små ambitioner långsamt bygga sina förmögenheter. Kanske inte känns rättvist men det är dock ett faktum. Väldigt få duktiga LAGs hinner uppleva ”det långa loppet” i Macau innan de i ett kaos av tightpassiva kineser och stora svängar slarvat bort sin rulle. Själv är jag glad för att jag insett det innan det är försent. Och påminn mig gärna om jag glömmer denna enkla logik när riggen knuffar mig i ryggen!

Det krävs ibland att man tar ett steg tillbaka och funderar igenom både spel och liv för att kunna hitta tillbaka till rätt spår. Återstår dock att se om jag verkligen är inne på det spåret. Positivt är i alla fall att efter första helgens spel så har väl resultaten varit lika skrala, men däremot attityden till dem klart bättre. Jag har analyserat mina sessioner och kommit fram till att jag faktiskt spelat riktigt bra trots att jag gått förlorande ur kampen och har med det enkla konstaterande kunnat lägga sessionen bakom mig.
Den dagliga grinden ligger för närvarande på den ytterst oglamorösa nivån 10/25. Ett faktum som är en prövning då det känns lite förnedrande att sitta på de små borden och lystet se upp mot vissa ohyggligt begränsade spelare som sitter på 50/100 och uppåt. Jag tror, eller låt mig revidera det, hoppas att jag faktiskt haft väldigt mycket otur vilket det verkligen känns som. Pokern stora utmaning är ju annars att sunt kunna värdera sin egen förmåga och självklart blir man bitvis orolig över den då man helt plötsligt befinner sig på de lägsta nivåerna igen. Samtidigt så vässas ens fokus aningen med varje motgång och jag hoppas att kunna bevisa för mig själv och många andra att jag faktiskt har ett spel som slår de högre nivåerna innan jag lämnar Macau.
Det känns i alla fall betryggande att spela på 10/25. Värdet här i Macau diskuteras flitigt och många tycker det blivit sämre på högre nivåer. Det är mycket möjligt att Macau inte är den guldgruva jag hoppades att det var och många andra berättat om att det varit. Men faktum kvarstår att på de lägsta nivåerna hamnar man bitvis på bord som är oerhört dåliga. Det känns helt enkelt som har man bara någorlunda solid pokerutbildning ska man omöjligen kunna göra annat än att vinna. Dessutom kan man vinna relativt mycket på en sittning. Att göra ett plus på 700-800BB är faktiskt inte alls någon omöjlighet, men jag väntar fortfarande på lite medrigg, för om man springer in i några få riverouts hela tiden så fungerar det inte riktigt att göra bra resultat.
Jag är oerhört trött idag vilket jag förbannar mig själv över. Hade planerat att spela första turneringen i GSOP på Pokeridol. Var riktigt taggat för en nätturnering, och det var bra struktur i kombination med 350 000 garanterat fick mig att ställa klockan på 02:55. Tiltande nog så visar det sig att min mobilklocka går lite för långsamt och när jag slagit på datorn och loggat in på klienten är klockan precis 03:00 och turneringen har redan startat. Oerhört frustrerande, men jag lyckades lugna tilten genom att sitta uppe i den kinesiska natten och grinda Omaha hi/lo samt titta på det milanesiska storderbyt. Plus på Omahan, men back på derbyt: nettot var dock positivt så jag var relativt nöjd när jag tog mig en fortsatt nattsömn några timmar senare.

Tiden innan semestern minns jag inte som en positiv period. Jag avslutade nämligen med att göra ytterligare ett stort back den sista speldagen innan avresa. Att hamna all-in för dryga 200 BB med A-A och K-K för att förlora mot K-K och A-K tärde minst sagt starkt på mitt redan sargade psyke. Så semestern kom verkligen välbehövligt och då jag rest själv har jag egentligen spenderat hela resan med att fundera kring mitt liv och pokern.
Poker som hobby är säkert en på många sätt givande och kittlande ventil från den vardagliga lunken. Som arbete kan den kittlingen snarare vara som ett grävande av en hand med ovårdande naglar. Rekommenderar verkligen alla som spelar på del/heltid att då och då ta ett steg tillbaka och utvärdera sin relation till pokern och hur det påverkar ens liv. För mig har livespelet på många sätt varit en återupptäckt av hur pressande detta yrke kan vara. Jag har insett att jag faktiskt inte kan fortsätta om jag inte lär mig att vara mindre känslomässigt engagerad i spelet (kan rekommendera Jared Tendlers videos kring pokerns mentala sidor). Ska verkligen försöka jobba på det när jag kommer tillbaka. Har även plöjt lite halvflummig självutvecklingslitteratur på min resa och något som blivit ännu tydligare för mig är svårigheten att få pokerspelet att känna meningsfullt i ett större perspektiv.
Sanningen är att som pokerspelare spelar man för sig själv och de eventuella vinster man inkasserar glädjer egentligen ingen annan än en själv. Vissa kanske är bekväma med det, men jag känner väl personligen att det känns lite ihåligt att försöka prestera och utvecklas i något som i slutändan inte gangar någon än mig själv, och då dessutom ”bara” ekonomiskt. Min slutsats är väl för min egen del att jag någonstans på vägen måste hitta ett klart mål med vad jag faktiskt vill åstadkomma igenom mitt pokerspel. Att bli rik kanske många tycker är ett självklart svar men samtidigt så tycker jag att pokerbranschen i sig bevisat att det i sig inte är lösningen. Det finns ju ett otal pokerspelare som nått oerhörd framgång för att sedan på olika sätt lägga korten på hyllan då motivation/glädje i spelet saknas. Även många exempel finns på spelare som tagit rikedomen/framgången på fel sätt. Jag tror man måste ha ett mål med sin eventuella rikedom som gangar någon mer än det egna personliga svulstiga pokerjaget.
Nåväl, slut på flummandet, men svårt att inte bli lite mjuk i tanke och själ då man promenerat milsvida sandstränder med tanken som enda sällskap. Börjar i alla fall långsamt ladda mina batterier för återkomsten till Macau. Det som väntar är lowstakes-grind med säkerhet som nyckelord då jag helt enkelt inte tänker acceptera att Macau-äventyret blir ett misslyckande.

Jag satt för en timma sedan på färjan från Hong Kong och skrev ett blogginlägg. Som numera rutinerad bloggare gjorde jag en ”TV-kockare”, det vill säga att jag förutsåg min framtida förlust vid passkontrollen och förberedde ett inlägg som främst snyftade kring min utvisning från Macau. Det inlägget är numera raderat. På något sjukt sätt lyckades jag smyga igenom passkontrollen med en stämpel som gäller fram till den 11:e april. En riktig superklonk med tanke på att jag annars bara hade haft sju dagar på mig att lämna Macau och därefter bara fått tio dagar vid nästa ankomst. Som alla stora pokerspelare hävdar jag så klart att det var min egen skicklighet som var den avgörande faktorn. Jag inledde med lite grävande journalistik kring teknik på hur man ska visa upp sitt pass vid kontrollen. En stor eloge till den rutinerade poker-aussien Tony som lärde ut ”bokmärkestekniken”. Sedan spenderade jag ett antal minuter med studier av de fyra olika passkontrollanter som erbjöds för dagen. Efter utvärdering av kontrollantens ålder, kön, snabbhet och allmän uppsyn valde jag slutligen min kö. Väl där stod jag inför en ganska van situation. Efter jag överlämnat passet kändes det nämligen som jag bluffat in hela min stack på rivern och satt och väntade på en obehaglig syn. Jag gjorde mitt bästa för att frambringa en lugn, men förväntansfull, turistisk uppsyn. Han bläddrade fram och tillbaka i mitt pass, såg konfunderad ut över alla stämplar och stampade slutligen fast den kinesiska överhögstatens domedagsbläck i mitt stackars livsdokument. Min förvåning var stor när jag insåg att jag faktiskt fått tre nya friska månader!Semesterplanerna kommer dock att bli av som planerat. Jag behöver verkligen lite tid på annan ort då varje andetag de senaste två veckorna varit poker. Dessutom har jag lyckats vända den negativa trenden så det känns lägligt att åka iväg och samla ny energi inför en storsatsning på den sista tiden i Macau. Vill också tacka för de kommentarer jag fått och uppmana till fler. Bitvis känner man sig som någon illasinnad spammare som skickar ut massa texter i tomhet så alltid kul att upptäcka att folk faktiskt läser! Ska försöka skriva lite från malaysiska Borneo också under veckorna som går. Kan säkert applicera lite pokerteori på hur man överlever i regnskogen också…

Jag har haft sju raka förlustdagar och krönte den senaste dagen med att förlora på 10/25. Det 25/50-bord jag spelade bröts och jag följde fisken till de lägre nivåerna. Där får jag uppleva det sämsta spel jag någonsin sett vid ett pokerbord där fyra fiskar växeldrar ett shorthanded-bord och bjuder på spektakulära spel om vartannat. På detta bord torskar jag alltså, vilket borde vara en omöjlighet, även för lätt dresserade makaker. Det är bara att acceptera, mitt spel mår inte bra just nu och jag måste snarast möjligt ta mig back to basics för att rädda detta skepp. I taxin på väg tillbaka fick jag dock en tankeställare som tagit mig en liten bit på rätt väg.
Halvt liggandes i baksätet på taxin som med hög fart swischade förbi neonljusens sken började jag fundera. Jag mindes mitt första besök i Las Vegas och hur stadens liknande kuliss fick mig att rysa av välbehag och uppblåsta förväntningar. Jag kände där att det kläcktes en dröm om att en dag få vara en del av en sådan stad och leva livet som pokerspelare ”på riktigt”. Inte sitta ensam i en liten lägenhet och låta skärmljuset långsamt bleka hyn samtidigt som ett enerverande plingande konstant ljuder i natten. Nej, att istället vara nattens riddare i en neonbelyst stad i konstant jakt på de bästa spelen var en lockande kontrast. Denna romantiserade bild var den jag ville uppleva istället för nätgrindandets torftiga lunk. Sedan gick det några år med denna dröm i bakhuvudet och först vid sommarens besök i Macau var drömmen återigen på näthinnan. Denna stad blandar sin asiatiska genuinitet med sin Vegas-liknande kostym, och gjorde ett starkt intryck på mig – det kändes som jag snart var tvungen att ta steget på riktigt. Trots mina vänners skepsis förklarade jag att jag kommer att flytta hit och ta chansen på riktigt.
Alla dessa minnen och funderingar besökte mig i en resumé under min taxifärd igår och jag insåg att jag inte kan sitta här borta och tjura som en hungrig sexåring. Jag lever i någon mån faktiskt min dröm och det jag strävat efter en längre tid. Sedan att det inte går i inoljade rälsspår är väl något som jag borde kunnat räkna ut. Pokern har aldrig, varken för mig eller någon annan, varit en enkel stabil resa utan toppar och dalar. Det gäller helt enkelt bara att se bort från dessa resultat och istället njuta av det speciella liv man faktiskt lever just nu.
Jag inser att jag bitvis tänkt som ett av de gnälliga bortskämda fotbollsproffs som jag ofta förbannar mig över. De som spelar i en stor klubb, men helt plötsligt är missnöjda för att allt inte riktigt går som det ska och därför försöker skylla det mesta på andra och olyckliga omständigheter. Faktum är att man alltid i väldigt hög grad själv är ansvarig för sin situation. Vill tränaren att man ska spela vänsterback så får man finna sig i det. På samma sätt får jag finna mig i att spela låga nivåer och att oturen bitvis ändå kommer garva mig i ansiktet. Vad spelar det för roll egentligen? Oavsett vad som händer så befinner jag mig faktiskt i en dröm och ingen bit av mitt bittra egocentriska jag ska komma och slita ur mig ur den bara för att allt inte bara går som jag vill. Skärpning, helt enkelt!

Efter fem år som heltidsspelare online trodde jag ärligt talat att jag var mer än väl införstådd med den mentala tryckkokare som den här branschen ibland kan innebära. Jag har haft swings åt alla möjliga håll under den tiden och det stora gula spöket har med jämna mellanrum gäckat mig med sin existens. Ändå har jag blivit pinsamt medveten om hur mycket mer påtagligt och påfrestande pokerspel live faktiskt kan vara. För varje dag här i Macau växer respekten för de gamla rävar som tjänat sitt levebröd på olika livespel runt om i världen.
Att förlora några inköp online är ofta lite smärtsamt, men samtidigt så vet du att med lite tur lika gärna kan ta tillbaka dem och några till inom några få timmar. Men när du sitter vid ett livespel och precis blivit utdragen på ett dubbelt inköp av en dåligt insynad färg vet du att det förmodligen kommer ta några dagar att återhämta dig.
Vetskapen om att slumpen inverkar över så långa tidsperioder håller bitvis på att förgöra mig här borta. Det känns periodvis som att försöka springa igenom ett träsk där man konstant fastnar och dras nedåt. Visst, när fisken är på besök kan det gå sanslöst fort uppåt, men samtidigt är det också något som gör att man än mindre accepterar vardagens trögflytande normalitet. Det finns inte många lysande spelare här, men samtidigt så krävs det mycket mer okunskap inom poker för att man faktiskt ska göra stor förtjänst på spelare i det korta perspektivet. På nätet räcker det med att folk synar för mycket med färgdrag på turnen eller synar ett för stort omslag före floppen med par för att jag ska klassificera dem som fisk. Här gör 80 % av spelarna det misstaget, men samtidigt så blir det misstaget marginellt i det korta perspektivet då det i realiteten är så sällan som dessa situationer faktiskt uppstår och att du i dessa lägen faktiskt relativt ofta förlorar själv. Detta är den tröghet som är så frustrerande live och som gör att man mer och mer tenderar till att undvika bord som inte erbjuder riktigt usla uppenbara fiskar.
Som ni kanske redan förstått har det gått ganska tungt över nyår. Dessutom har jag fortfarande inte hittat någon lösning på mitt utgående visum, så det är mycket som står oskrivet i min macanesiska framtid för nuvarande. Mardrömmen är att bli tvungen att resignera hem till ett vinterkallt Sverige om någon vecka, men jag har många nödlösningar innan just det scenariot ska behöva träda i kraft…

Anledningen till detta kan nästan uteslutande härledas till tre frikostiga gentlemän som alla hade en stor fallenhet för gambling, men tyvärr, för deras egen del, saknade några som helst kunskaper om det ädla spel vi kallar Texas Hold’em. När händerna för en gångs skull står när man stöter på dessa halvgalna spelare så masserar det rullen till välbehag. Men samtidigt så kräver det att man utsätter sig för större risker och jag är pinsamt medveten om hur små marginalerna är och att jag lika hjärna kunde ha suttit här med en skadeskjuten bankrulle och längtat efter glögg och pepparkakor.
För att illustrera det kaos som bitvis råder så ska jag beskriva en hand som utspelade sig på julaftons tidiga morgon. Hade spelat en ganska lång session på 50/100HKD och låg fortfarande lite ned, men valde att fortsätta då jag hade två riktigt dåliga spelare vid bordet. Då slår sig plötsligt en tredje kines ned och han har ett i det närmaste sjukligt begär för att gambla. Han höjer i stort sett varje pott stort före floppen, men skrämmande nog spelar han ganska bra efter floppen. Jag inser dock att bordets sammansättning med de två fiskarna och gamblern kommer leda till intressanta situationer med möjlighet till fin profit.
Så får jag slutligen den skrala handen AQs i small blind. Problemet är att gamblern sitter på utg och har straddlat, så jag inser att min position är den sämsta tänkbara. Fem spelare limpar innan det blir min tur, något som inte är ovanligt för Macau och kan innebära extremt breda handurval inkluderande vissa premiumhänder. Jag inser att sannolikheten för att jag får sex synare och får spela A-Q ur position vid höjning är överhängande. Dessutom tror jag det är sannolikt att gamblern som straddlat kommer hitta på något så jag väljer att bara fylla upp min A-Q.
Mycket riktigt så slår gamblern upp till 1 200 efter att BB har synat. Självklart synar nu även övriga bordet och action kommer tillbaka till mig. Nu är läget annorlunda och jag börjar inse att det är ett bra läge att faktiskt göra ett move. Det ligger alltså redan 7 600 i potten och jag känner nu, då limparna faktiskt bara synat gamblerns höjning, att sannolikheten att jag har den bästa handen är överhängande. Jag slår upp till 6 500, gamblern synar givetvis och en av fiskarna ställer in för 9 800. Inte mig emot då jag gärna kryddar potten ytterligare plus att det gör att övriga spelare innan mig foldar. Jag tar syn och så gör även den spelsjuke straddlaren. Floppen är A-10-8, en riktigt bra bräda då jag beslutat mig för att stoppa in mina återstående 14 000 oavsett flopp. Gamblern synar, men jag misstänker att jag förmodligen leder. Turn och river är ofarliga och på något sjukt sätt får jag leende släpa hem en pott på 600 BB med ett enkelt topp-par. Ska inte påstå att det kändes helt stabilt att spela A-Q för så stora stackar, men när dessa kinesiska actionjunkies är igång måste man ibland gå till större strider även med ganska mediokra händer.
Så den morgonen, samt några andra lyckade sessioner, har lett till att rullen återigen är välmående och därigenom även jag. Det finns dock ett orosmoln i horisonten. Det 90-dagars visum vi svenskar automatiskt får vid ankomst börjar löpa ut och trots besök i såväl Kina, Vietnam som Hong Kong har jag inte vid något tillfälle fått förnyade dagar. Detta innebär att jag bara får vistas i Macau till den 18:e januari som det ser ut nu. Sedan ska man egentligen vistas på annan ort i minst 50 dagar. Har inte riktigt kommit fram till hur jag ska lösa detta, men akutplanen är att åka till Hong Kong några dagar per vecka och hoppas att någon passkontrollant inte är lika restriktiv med nya dagar. Håll gärna ett gäng tummar för mig i detta ärende för det skulle kännas snöpligt om mitt Macau-äventyr slutar med att jag betalar en dyr tom lägenhet utan att ens kunna vistas där…

Inför turneringen var jag riktigt taggad och startstacken på 20 000 med inledande blinds på 25/50 bådade gott, även om blindperioderna endast var 45 minuter dag 1 (extremt välstrukturerat jämfört med de andra turneringar som erbjuds här). Turneringen startade även med rekordflyt och efter fem blindnivåer ligger jag i chiplead ned knappa 80 000.
Ungefär där började dock uppförsbacken med allmän korttorka och rejäla mothugg i de fall jag gick in försökte representera. Till slut har de aggressiva höjningarna jagat ikapp min stack. Lyckas dock dubbla genom att syna ett fulställ av knappen med J-7o med min solida K-Js. Sedan kommer dock den brutala nådastöten.
Höjer med K-K till 9 500 med dryga 50 000 bakom. En synnerligen enerverande kines tar syn ur position för nästan 7 000. Floppen är 10-9-5 med färgdrag och när han checkar till mig känns stället som det rätta då det kan lukta lite A-K. Potten är ändå närmare 30 000 med anten inräknad. Jag forcerar in mina marker i potten och blir nöjd när kinesen tyst begrundar situationen. När han sedan tiotalet sekunder senare börjar ropa på sina polare och sedan säger till dealern att han synar börjar jag ana oråd. Och när han slutligen visar upp sitt slowrollade set i Nior är det som att få en stor blöt fisk mitt i ansiktet. Självklart tänker inte dealern hjälpa mig ur knipan och slokörat får jag vandra pokerns ”walk of shame” ut från turneringen då endast 40 spelare återstår. Tomheten efter sådana ögonblick är nästan imponerande monumental och återstoden av kvällen (och vad jag då trodde var livet) spenderades på ett rökigt snookerhak för att efter bästa förmåga glömt det som skett.
Efter denna incident har dock affärerna sett bättre ut och börjar faktiskt återfå såväl livsglädje som framtidstro. Har jobbat en del på mitt spel genom lite böcker och videos, något jag normalt inte gör tillräckligt ofta, och det har nog hjälpt mig att hitta tillbaka till skärpan i spelet. Blir några hårda dagar fram till julafton. Har inte bestämt vad som händer på denna högtidsdag, det enda som är klart är att jag inte är sugen att spendera den på Wynn med ett dåligt pocketpar i högernäven. Någonting extra får det bli, men jag får återkomma om exakt vad det blir för något. God jul, förresten! Hoppas dock att tomtarna kommer spendera julen i Macau!

Varje utdragning tär oerhört på psyket och just vetskapen om hur många timmar det i genomsnitt tar för att spela tillbaka ett utdraget inköp är en terror i sig. Gårdagen avslutades med att jag lyckas få in 2/3 av stacken med A-A fram till turnen, då han lyckas tvåouta in sitt set i Sexor. Efter det var det bara att gå hem och lägga sig.
Har dessutom gjort några trevande försök att spela online på Pokeridol de senaste dagarna, men måste erkänna att fullrings livespel på kinesisk mark inte varit utvecklande för mitt shorthandedspel. Känner mig som en passiv fisk vid onlineborden och har backat även där. Kort och gått så är hela verkligheten i gungning just nu och problemet är att man i sådana lägen ofta behöver sin omgivning och sina vänner att hålla sig i. Här handlar allt om poker och det är oerhört svårt att få stunder från pokern som man behöver för att ladda ny energi. Macau är tyvärr ganska fattigt på det sättet att om man bortser från fest och gambling, så finns det inte så mycket att ta sig till.
Blir nya krafter inför helgen, men pressen på rullen känns inte komfortabel för tillfället så jag hoppas verkligen att jag får lite goodrun i början på sessionerna så jag kan spela avslappnat. Återkommer efter helgen och hoppas att jag inte bjuder på gula sidorna här från Macau. Lastfartygen mot Europa verkar inte gå särskilt ofta då sidenhandeln inte är lika stor som förr i tiden, så i värsta fall får man väl snickra ihop en kajak eller något. Kommer ju att ha tid på mig att fundera över vad jag ska göra när jag kommer hem då, i alla fall. Jaja, slut på de negativa tankarna nu, men ni som varit i branschen ett tag vet hur det är. Gråzonerna är få i detta yrke och livet målas nästan uteslutande i svart och vitt.