David Williams har blivit en av de mest respekterade spelarna bland det nya släkte av pokerstjärnor som avlats fram. Och som FirstPoker fått reda på är det hans största rädsla som driver honom att spela.
Klockan är halv fyra på eftermiddagen den sjunde oktober 2006 och jag håller just på att klämma mig in genom den olåsta nödutgången som leder till hotellet Venetians danssalong. Jag stannar för att gnugga ögonen; en gång för att få synen att anpassa sig till den vaga belysningen och sedan en gång till för att förvissa mig om att jag inte ser i syne. Inne i danssalongen har 64 av världens bästa spelare samlats på en och samma plats för att delta i den hett efterlängtade lagindelningen till PPL (Professional Poker League). Välkända ansikten finns överallt; David Benyamine och Patrik Antonius befinner sig i närheten, medan lagkaptener som Phil Ivey, Doyle Brunson, Barry Greenstein och Daniel Negreanu uppehåller sig i mitten av rummet. Det är den ultimata vem-är-vem i poker och – oundvikligen – surrar det runt omkring mig angående lagens sammansättningar och vilken turordning spelarna tagits ut i. En av dem som ser mest nedslagen ut är David Williams, mannen som kom på andra plats i WSOP 2004. Denna 26-åring från Texas var den siste att komma med i Lag 2 (som leds av grundaren till PPL; Chip Reese), men han förhåller sig förvånansvärt försiktigt till urvalet. ”Jag var en av de sista av nykomlingarna som valdes, men jag tycker ändå inte att det var utan orsak,” säger han. ”Om PPL hade varit som en turneringstävling så hade jag blivit vald bland de första två eller tre. Phil Ivey berättade för mig att ’de andra spelarna respekterar ännu inte ditt spel i kontantspelen,’ vilket var helt sant. Mitt kontantspel är inte särskilt bra. Det känns på sätt och vis fortfarande, men det är rätt schysst att vara en del av PPL.”
Först tillfrågad
I själva verket, med tanke på att Williams var den enda spelaren bland alla de andra som antingen vunnit WSOP eller kommit på andra plats under de senaste sex åren som blev inbjuden, så skulle det ha varit ganska oartigt av honom om han inte hade dykt upp. Han var faktiskt en av de första spelarna som Reese tog kontakt med när tanken på en elittävling i poker först började ta form. Williams minns mötet som om det hade varit igår. ”Vi var bara 27 kvar i World Poker Tour, som Tuan Le vann (april 2005). Jag låg på andra plats när det gällde marker och han tog mig åt sidan under en av pauserna. ’Vet du vad David?’ sa han. ’Jag behöver ditt telefonnummer. Jag vill att du ska vara en del av det här. Du har verkligen visat att du kan spela bra.'” Men hur lyckas en spelare, vars genombrott som kom för bara två år sedan när han kom på andra plats på WSOP, förtjäna så mycket respekt att han tituleras ”Pokerns Framtid”?
På pappret kan det kanske se ut om att Williams var en gröngöling när han tog sig till den där ökända uppgörelsen mot Greg Raymer i WSOP, men Williams hade spelat kort om stora pengar under nära nog sju år. Williams var 17 år när han av en händelse ramlade in hos sina vänner då de spelade Hold’em. Med tanke på att han hade spenderat många år med alla sorters spel så blev han förstås fängslad direkt. ”Jag har alltid spelat kort med min mamma. Vi spelade spader och andra kortspel, så när grabbarna sa: ’hoppa in, det kostar bara fem dollar,’ så tvekade jag inte ett ögonblick. Jag lärde mig snabbt och har spelat sedan dess.” Han upptäckte snart att han hade känsla för poker. ”Jag skulle kanske inte säga att jag var bra från början, men jag hade en naturlig talang – jag fattade snart att jag var bättre än vad mina vänner var,” säger Williams och kliar sitt perfekta, fördelaktigt framträdande bockskägg. ”Jag hade tur som befann mig i ett område där det fanns dåliga spelare. Hade jag startat min karriär i Vegas, där folk kan poker bättre än på andra platser, så hade jag antagligen slagit huvudet i väggen redan från början.” Hur som helst, Williams verkliga förkärlek för kort handlar egentligen om fantasykortspelet ”Magic: The Gathering”. Han hade redan spelat Magic i fyra år och var en av de högst rankade spelarna inom det området. När jag pratar med Williams är hans nuvarande image ljusår från bilden jag har i huvudet av nördarna som bara ska dra det högsta kortet när det gäller Magic. Han är en kille som ser häftig ut och han utstrålar självförtroende med varje ord han säger. Hans beteende är mer som en rockstjärnas än som en fånig nörds uppförande. Dessutom, när en självutnämnd alla tiders bråkstake som Mike ”The Mouth” Matusow pratar om Williams som en ”playboy” så kan man förstå att de här tigerränderna är välförtjänade. Men trots det här så kan inte Williams dölja sin passion för spelet som spelas som en korsning mellan poker och schack. ”Jag brukade älska Magic mer än poker,” avslöjar han. ”Du kanske inte får samma adrenalinkick som du får av poker, men där poker handlar om intensiva ögonblick så handlar Magic om att långsamt bygga upp ett klimax. Du kan verkligen se spelet utvecklas medan du planerar strategin.” Magic gav också Williams en hyfsad lön. Vid den tidpunkt i hans liv som han spelade Magic arbetade han också med olika jobb, från att arbeta som servitör till att reparera datorer, men han använde helgerna för att spela turneringar. ”Jag tog ledigt från jobbet för att resa runt i världen. Jämfört med pengarna man tjänar på poker så var det ingenting, och dessutom behövde du betala resan själv. De enda som lyckas bra i Magic är dem med rika föräldrar. För min del så klarade jag mig bra eftersom min mamma arbetade som flygvärdinna, så det var inte så dåligt och jag kunde flyga gratis.”
Vändningen
Allt som allt så säger Williams att han tjänade hela $50.000 på att spela Magic. Men allt tog en plötsligt, trist vändning när han drog på sig en avstängning från spelet efter att ha grälat med den stränga ledningen under världsmästerskapet 2001 i Toronto. ”Det hävdades att jag hade märkt mina kort,” säger han med en genuint bedrövad min. ”Men de kort de hävdade att jag hade märkt var långsamma kort och jag spelade en snabb match. Om jag skulle ha märkt mina kort så skulle jag förstås ha märkt kort som hade kunnat påverka spelet tidigt.” Medan Williams förklarar intrigerna kring hans avstängning så sker det en omedelbar förändring i hans humör; han går från att ha pratat lugnt och stilla till att prata väldigt livligt. Även efter fem år så påverkar avstängningen honom fortfarande. ”Jag har en hel del integritet,” säger han. ”Jag ville vinna eftersom jag var väldigt tävlingslysten. Jag skulle inte gå in i en bank med en mask över huvudet och gasta att ’detta är ett rån.’ Om jag hade tänkt fuska så hade jag varit lite smartare än så.” I efterhand verkar beslutet som Magics ledning gjorde som ett dåligt beslut som blev något bra, men för Williams kändes det som om himlen just hade rasat ner över honom. ”De stängde av mig ett helt år och jag var fullständigt knäckt,” säger han något missmodigt. ”Det här spelet var vad mina vänner spelade och det var min passion. Det var som att rycka bort 40 personer som du står riktigt nära.” Ljuspunkten var att Williams nu hade mycket mer tid över och således kunde han börja spela poker på den lokala spelklubben i Dallas. ”Jag spelade Limit-poker ett tag,” säger han. ”Men jag gick sedan över till Omaha Hi-Lo Split. Pengarna jag tjänade var betydligt bättre än vad jag tjänade på att arbeta. Jag hade en vän som arbetade som bookmaker. Han brukade ge mig lite stöd och han ville också gärna spela, men han var så upptagen med sina vad att han inte hade råd att ta ledigt.” Williams framgångar i Omaha – särskilt i Pot Limit – innebar att han knappt fick tid att spela No Limit Hold’em. Han visste att det existerade, men några direkta spel förekom bara på enstaka onsdagar på spelklubben i Dallas. ”Jag prövade några gånger, men jag fattade först inte vad som försiggick. Uppbyggnaden av spelet kändes ganska dålig, det var rena chansningar.” Vid den här tidpunkten i Williams liv var en pokerkarriär långt ifrån vad han tänkte ägna livet åt. Han hade klarat av ett års avstängning från Magic och lyckats återvända till fållan. ”Jag började om eftersom jag älskade det spelet – och det gör jag fortfarande.” Men vid den här tidpunkten så var det snart dags att börja studera på universitet – även om hans väg mot en examen i ekonomi var allt annat än okomplicerad. ”Jag började med elektronik,” säger Williams. ”Men sedan bestämde jag mig för att det inte var någonting som jag ville syssla med resten av livet. Jag bytte då till datorvetenskap, men det var mer som en hobby. Jag prövade finansvetenskap, men efter att ha varit med på en ekonomiföreläsning insåg jag att det var ett ämne jag var riktigt intresserad av.” Williams senfärdighet handlade delvis om hans attityd till livet. Det är ironiskt att en man som är mest känd för att ha kommit på andraplats i WSOP:s Main Event egentligen inte nöjer sig med att vara näst bäst. Allt handlar inte om pengar för honom; det handlar om tillfredsställelsen i det han gör. ”Min mor lärde mig att det inte spelar någon roll om du tjänar en massa pengar eller inte – så länge som du är nöjd med livet,” säger han. ”Jag ville ha ett arbete där jag kunde bli rik, men det var alltid viktigare för mig att vara lycklig. Jag ville ha ett jobb som var unikt, ett jobb jag kunde längta efter att göra när jag vaknar – varje dag.”
Framgångar
Framtiden för Williams blev allt mer tydlig runt 2003. Chris Moneymaker tog hem en drömvinst i världsmästerskapet, en drömvinst som i sin tur ledde till att drömmen om stora vinster spred sig över världen via pokerns webbplatser och många spelrum på Internet utlovade samma vinster till miljoner spelare. Möjligheterna att spela No Limit Hold’em ökade tiofalt och Williams bestämde sig för att försöka kvalificera in sig till tävlingen Aruba Classic. Kvalet gjordes genom en satellittävling online och Williams fick lite hjälp av sina vänner förstås. ”Jag chattade med de andra Magic spelarna via MSN Messenger,” säger han. ”En av mina goda vänner var Eric Froehlich, även kallad E-Fro, en tvåfaldig armbandsvinnare. Han var inte 21 då, så han kunde inte spela, men jag berättade för honom vilken hand jag satt på och vi kunde diskutera olika scenario när de dök upp.” Två kloka huvuden visade sig bättre än ett, och efter ett par försök så vann Williams sin plats. Aruba visade sig vara en smärre chock för en nybörjare som Williams, som aldrig hade spelat några större turneringar, men inte ens han själv skulle ha kunnat förutsäga hur han skulle ha reagerat. ”Den första person som satt vid mitt bord var Mike Matusow. David Oppenheim dök också upp. Jag visste inte vilka de var då, men jag kunde genom deras arrogans räkna ut vad som pågick. Och jag satt mellan dem. ”Inklämd som en sandwich mellan två så erfarna proffsspelare så var det ett mindre mirakel att inte Williams flydde hals över huvud redan under den första dagen – men det var faktiskt inte så illa som man kan tro. ”När jag blev utslagen,” minns Williams med en elak min dansande över hans ansikte, ”så läxade Matusow upp den killen som slog ut mig. Han gick igång och gapade om hur dålig den där killen var. ’Synade du $5 000 med K-10? Du är en idiot!’ skrek Matusow. Visst kändes det när jag blev utslagen, men jag kände ändå att jag fick lite upprättelse av att Mike skällde ut den där killen. Jag var inte duktig nog att säga det då, men att Mike skällde ut den där killen fick mig att känna att jag inte hade spelat så dåligt. Jag hade ändå ett Ess och en Dam.” Som ett resultat av hans jungfruresa in i den där världen som består av turneringar i Hold’em så insåg Williams att den spelformen var något speciellt. ”Jag gillade verkligen människorna, livsstilen och miljön. Jag bestämde mig för att jag måste spela i WSOP:s Main Event, men jag visste inte hur jag skulle lyckas få ihop $10.000” Den förste Williams ringde var hans bookmakervän i Dallas, som gärna ville hjälpa honom – men Williams skulle få arbeta för att få pengarna. ”Han ville ta en del av det jag vann i ett Pot Limit Omaha-spel och om jag vann upp till $10.000 så skulle han hjälpa mig till WSOP – mot en del av vinsten.” Som tur var för Williams så lyckades han tack vare sina ökande kunskaper i onlinespel ordna en plats utan alltför mycket trubbel. Tillsammans med några Magic-spelare, inklusive den holländske framgångsrike Noah Boeken, tog han sig till Vegas. Williams vittnar snabbt om att Boeken var en naturlig del av hans framgångar i världsmästerskapen. ”Jag och Noah har alltid stått varandra nära och vi har alltid pratat om poker. Det här var även hans första världsmästerskap. Om jag befann mig i ett satellitspel så befann han sig på åskådarplats eller så hamnade han på bordet bredvid. Det var Noah som presenterade mig för Marcel Luske.”
Förebilden
Enligt vissa så var det mötet med Luske som blev grunden för varje pokerbeslut som Williams gjort efter detta möte. Men, medan vi tar oss genom de grottlika korridorerna i hotellet Venezia, så står det klart att vad mannen som kallas Flying Fox verkligen bidrog med var mer komplicerat än så – något som Williams är noga med att poängtera. ”En hel del människor tror att Marcel var en läromästare,” säger Williams. ”Men, och det säger jag utan att vilja nedvärdera honom – han hjälpte mig verkligen en hel del – så var det inte som att han sade saker som: ’Du borde ta A-K och kontrahöja mot den här killen.’ Istället gillade han att visa hur bra han var. Då sade han saker som: ’Se här, jag ska höja mot den här killen eftersom jag vet att han inte har något.’ De saker som han sa fungerade och jag sög in all information. Jag tog med mig allt det där till Main Event och det var så han var till någon hjälp. Han var mer inspiration än tränare.” Med tanke på att WSOP 2004 hade mer än 2 500 tävlande, så hade det som Williams hade tillgodogjort sig från Luske inte varit värt någonting utan lite tur också. Det är ganska okänt att Williams faktiskt kunde ha åkt ut så tidigt som den andra dagen, fast han hade rejält med tur i en viktig hand. ”En kille höjde, jag kontrahöjde och ytterligare en kille gick all-in,” berättar Williams. ”Den som först hade höjt synade och det gjorde jag också – med två Knektar. Jag gör aldrig det nu för tiden. En av de andra visade två Ess och en annan två Nior. Ännu en Knekt kom upp och jag lyckades få triss.” Efter den förskräckelsen så blev strategin enklare; försök inte göra något extravagant. Fantastiskt nog så lyckades både Luske och Williams ta sig till finalen med tio spelare och hade säkrat minst $373.000. Från åskådarplatser minns Williams hur hans mor skrek åt honom att han skulle klättra uppför pengastegen. Det var ett tidigt tecken på hans numera berömda mentalitet att det inte bara ska handla om att hålla sig kvar. ”Jag ville inte lämna den turneringen,” säger han. ”Jag kände mig bunden till den och det kändes som om någonting fantastiskt höll på att hända. Jag ville bara vara en del av det.” Williams upprymdhet visade sig dock vara kortlivad, när han var tvungen att se på när före detta WSOP-mästaren Dan Harrington kastade ut Luske från turneringen. ”Även om Marcel tekniskt sett var med bland de tio sista, så missade han det sista bordet,” säger Williams allvarligt. ”Det var rätt nedslående för mig och väldigt upprörande. Om du tittar noga på TV-programmet så ser du att jag gråter. Jag tyckte att han förtjänade att vara där mycket mer än vad jag gjorde, eftersom jag hade inte varit där om det inte hade varit för honom.” Även om han åkte ut så tänkte ändå Luske fortsätta att hjälpa sin skyddsling; utan den hjälpen så erkänner Williams att hans spel skulle ha haltat betydligt. ”Många gånger gick det dåligt för mig, men han fanns där för att hjälpa mig upp på fötter igen. Hur ofta hamnar man i en pokerturnering där en av dina motståndare gör saker för att hålla igång dig? Jag uppskattade verkligen hans hjälp.”
Lärdomar
Medan alla visste att Williams kom på andra plats i kampen mot Greg Raymer så var det få som visste hur svårt – rent psykologiskt – det kändes för den unge stjärnan. Visst, han var bara tjugofyra år; med 3,5 miljoner dollar på banken och han visade upp leenden för kameran. Men i hans huvud så kändes det som om han hade sumpat sin enda chans att gå till historien. ”Jag var helt uppriven,” berättar en irriterad Williams. ”Jag såg när han tog åt sig äran och jag var så avundsjuk. Jag minns att jag var tvungen att fejka ett leende och det ville jag verkligen inte göra.” Mycket av hans ilska riktades direkt mot hur snabbt det gick i finalen. Raymer må ha haft en ledning med 2,5 gånger fler marker, men Williams visste att han inte behövde kapitulera inom fem händer. ”Om du ser på mörkarna som låg på $25.000/ $50.000 så var det helt absurt att få in miljoner i potten. Men på den tiden visste jag ingenting om att spela poker i liten skala. Jag visste ingenting om hur man gör för att bara ligga och mala.” ”Det var också den värsta dagen i mitt liv,” säger han utan att tveka. Jag höjer tankfullt på ögonbrynen, men han fortsätter för att rättfärdiga uttalandet. ”Det är märkligt. Folk ber mig att berätta om den bästa och den sämsta dagen i mitt liv. Inga av mina nära har dött ännu, så den värsta dagen i mitt liv är samma dag som den bästa. Det är inte så att jag inte är tacksam för pengarna, men jag inser att jag inte har förstått hur viktigt det var för mig. Hur livsviktig skillnaden mellan första och andra plats kan vara. Det är en sådan chans man får en gång i livet – och jag sumpade den.” Men Williams vägrar låta WSOP 2004 definiera honom, se bara på hans attityd vid förra årets världsmästerskap. ”Jag var tvungen att fokusera eftersom jag ville vinna ett armband,” säger han. ”Jag gick och lade mig tidigt varje kväll, hyrde en kock och åt rätt varenda dag. Jag vaknade och var klar i huvudet, redo att gå till turneringen. Om jag blev utslagen så gick jag bara hem för att slappna av och göra mig redo för nästa dag. Folk bad mig att följa med ut, men jag stannade bara hemma och tittade på film.” Hans munklika tillvaro fungerade, han vann $1.500 Seven Card Stud-eventet och kom på andraplats i $5.000 No Limit Draw Lowball-eventet, men återigen så visade sig Williams vilja att vinna bara att räcka till en andra plats. ”Jag ville vinna det där armbandet mer än någonting annat i hela världen – mer än ett No Limit Hold’em-armband. Det är ett spel för veteranerna, så om jag som ung hade tagit mig in och vunnit, särskilt som jag inte hade spelat förut, hade jag vunnit en hel del respekt från det gamla gardet. Jag tittade på listan över dem som hade vunnit tidigare: Johnny Chan, Howard Lederer, Doyle Brunson, Bobby Baldwin, Allen Cunningham, Stu Ungar – och då insåg jag att det inte fanns några slöfockar där. Jag ville vara en del av den gruppen.” Med tanke på att han har kommit med i PPL så har Williams redan tagit en plats i pokerns elitserie. Men det mest skrämmande är att en av pokerns hetaste namn fortfarande har potential att gå ännu längre.