Kategori: GiddePalema

Det har nu gått sex dagar av september månad och grinden är igång på allvar. Handantalet so far står på 25K, och det är vad jag brukar spela på en månad (!) i vanliga fall. Jag har varit tvungen att gå ner till 6 bord istället för 9+ då jag börjat se så jävla dåligt. Efter ungefär två timmars matande så börjar det svida och blurra framför syna. Inte kul. För att förhindra framtida glasögonanvändning så har ögondroppar införskaffats, och även en 4″ större datorskärm som borde stå redo på skrivbordet någon gång imorgon. Då blir det 9+ igen. Jag har också bestämt att 200K händer ska det minst pressas fram innan flyttlasset rullar mot Malmö och nya äventyr. Äntligen lite miljöomväxling och nya människor. Mer om det då.
Spelet då, hur går det? Jag är typ plus/minus efter dessa 25K. Lite sidbyten osv har gjorts under tiden, så jag hoppas på en insättningsrigg av rang då det varit isglasskallt på borden dessa dagar som betats av. Förresten så började jag om på NL50 inför den här månaden för att hitta självförtroendet igen. Även bra att öva upp simultanförmågan på lägre nivåer också så det inte slår bakut. Målet är NL200 igen innan nyår, men jag ska inte skynda på något. Inte jaga. Bara spela så bra jag kan. Då borde det automatiskt gå snabbare.
Här är en intressant hand som jag vill ha en analys på förresten (jag är inte Hero);
———-
6 PlayersCO  ($776) BTN  ($479) SB  ($99.65) (, 6 players) 8♠ A♠ , Hero calls $5.75, , , UTG calls $21.75, Hero calls $21.75 4 6♣ 8 (, 3 players)BB checks, , , , Hero shows8♠ A♠ Hero wins $264 (net +$104.50)
———-
Det är inte jag som har spelat handen, men jag har diskuterat den flitigt med ägaren av HH’n. Vi har ordkrigat rätt så vilt faktiskt om vad som är bra/dåligt, hur vi skulle göra i fi’s sits, om Hero skulle spelat handen till flopp övht osv. Som spelad så är vi oense om vad UTG’s pushrange borde vara. Jag tycker exempelvis att QQ ska in som UTG, men Hero tycker att en fold rakt av är bättre här. Bry er inte om hur han spelade den, det kan vi ta i nästa inlägg. Ge mig istället möjliga pushranger. Ska vi ens pusha? Vad sätter vi Hero på? Etc. And GO!

Mitt, då ovetande, hat till Per Gessle började för ungefär ett halvår sedan när jag låg i min säng och lyssnade till tonerna av min polares gura. Tankarna dansade runt i huvudet, som så många gånger förr, och snart hade jag kommit på ännu en briljant idé som skulle genera kosing, berömmelse och brudar. I den ordningen.
Jag hatar MySpace.com. Det är en racklig sida. Det är skitsvårt att hitta nya, fräscha artister genom att enbart söka lite på måfå. Det känns som att sidan har legat på is sedan starten och ingen har riktigt orkat ta tag i grävskopan så att säga. När jag låg där i min säng så kom jag på en idé om att vidareutveckla MySpace till något bättre. Jag började bolla idéer med min polare och började ställa frågor, så som; Hur lockar vi folk? Vi anordnar tävlingar/poängsystem etc. Hur lockar vi artister? De vinner skivkontrakt. Hur lockar vi lyssnare? Vem vill inte lyssna på gratis musik från glada amatörer, och samtidigt få chansen att vinna schyssta priser på köpet?
Sådär fortsatte det ett bra tag tills vi hade allt klart framför oss. I varje fall så ”klara” man kan vara efter en dags bollplankade. Redan nästa dag så började jag plita ner en affärsplan, redovisade den för möjliga investerare. Finslipade. Putsade. Hittade investerare. Hittade kodare till en hemsida. Allt var faktiskt i princip klart vid den här tidpunkten. När det kändes som att ”nu jävlar kör vi!”, ja då kom den. The total disaster! Morsan, som visste om vår idé, ringde och berättade att hon hört ett radioprogram med Per Gessle som huvudgäst. Gessle hade talat om sitt nya projekt ”The next big thing” och hur upplägget var. Det var identiskt med vår idé. Ni vet den där tomma känslan över att åka ur en turnering, speciellt på bubblan, när man typ varit chipleader hela turren igenom i sex timmar? Den känslan fick jag rätt så jävla hårt. Tomhet. Jag gick och la mig i sängen igen den dagen och gick inte upp förens gryning. Fan.
Efter nästan en månad så började bitterheten avta. Jag måste ändå medge att jag blev smickrad på något sätt. Om en sann entreprenör som Gessle, vilket han faktiskt är, tror på en sådan här grej som JAG kom på, ja då måste det vara någorlunda bra i alla fall. Jag la det hela bakom mig rätt så snabbt och har faktiskt inte tänkt på det någonting under hela sommaren, (om jag inte ser Gessle på Tv eller liknande), förens nu. Spotify. Jävelskap.
Nu till ämnet poker. Jag sänkte mitt mål från 10K till 5K händer/dag då min mentor tyckte att det var mer humant. Han sa att jag bara kommer bli besviken, samt utbränd, om jag sätter ett för högt mål så här i början av min nystart. OCH. Om jag klarar mitt mål varje dag så kommer jag automatiskt bli mer positiv, ge mig en klapp på axeln och orka pressa in ännu mer nästa dag. Min grindpolare som sitter bredvid mig dagligen har matat 10K händer/dag. Han är dock van gameare. Det är inte jag. Jag har varit någon extrem nötare av MMORPG, CS, etc, och jag kommer nog aldrig bli det heller. Därför har jag svårt att spela optimalt på många bord samtidigt, men jag börjar bli mer och mer van. För ett år sedan trodde jag att jag kunde lira sex bord optimalt. Det kunde jag inte. Nu kan jag göra det, och det ska fortsätta upp till det dubbla i alla fall innan jag stannar där en längre stund.
En annan fet grej jag märkt dessa två dagar av grinding är att jag är en morgonmänniska. Shit. Det visste jag verkligen inte. Det innebär 9+ bord NITning fram till middag vid kl. 16. Därefter spelar vi för värde. Ser du nicket gessle_richinmycloset, ja då sitter jag antagligen bredvid honom och beeer om att få spela HU.  GL all!

Det är nog den friska luften, det röda skimret i skyn och nostalgin som gör den här årstiden så bra. Att vara en tänkare, vilket jag är, förknippas oftast till just höst då man för det mesta sitter inne och beskådar ett stilla regn eller alla färger som byter av varandra under årstidens gång. Det är nog därför mina texter har influenser av höst och mörker. Jag är egentligen inte sådan som person utan min kära penna, eller i detta fall mitt tangentbord, men när något bekymrar mig så hamnar oftast mina tankar på ett papper. Jag är lite schizo sådär, men det är skönt att fly vardagen, skriva ner det i en krönika, blogg eller vad som nu faller mig in och på så sätt bearbeta mina tankar till positiv energi. Testa det själv någon gång när något är jobbigt. Det spelar ingen roll om du inte besitter skrivandets förmåga, eller om du helt enkelt tycker det är jobbigt. Testa i alla fall.
I september kommer jag prövas utav rang. Det ska slitas, svettas och nötas utav bara fan. Detta har jag sagt åtskilliga gånger både till mig själv och många andra, och vad det än gäller för någonting så har jag misslyckats. Kraftprovet jag talar om den här gången är helt enkelt att spela så mycket händer jag bara kan i en månad utan att tröttna. Två gånger har jag försökt med detta, båda gångerna började jag bli för resultatinriktad och la ner efter bara fem dagar i båda försöken. Nu är jag ett år äldre, ett år visare, och ett år starkare. Nyckeln är faktiskt att gömma Cashiern i Pokerlobbyn varje dag innan första passet och endast kika i HM att sista sessionen är avslutad. Det är nyckeln till guld och gröna skogar. För att tagga mig själv extra mycket så har jag köpt mig en ny skärm till datorn. Måtte den vara medriggad.
Målet varje dag den här månaden är 10’000 händer. Rakt av. Inget mer. Jag kommer inte ha något resultatmål, inget racemål och inget RB-mål. Bara handmål. De första femton dagarna kommer jag lägga lite extra krut på då jag i slutet av månaden siktar på att antingen ta EMOP Barcelona eller Poker-SM Malta på ryggen. Vad hade ni valt förresten? Båda? Jag kommer försöka rakebacksnuska så mycket som möjligt i höst/vinter också då jag om två månader flyttar till Malmö. Därefter, förhoppningsvis, Thailand. Därefter, FÖRHOPPNINGSVIS, Vegas. Allt nötande kommer antagligen inte utveckla mitt spel alltför mycket, om ens något alls, men just nu är pengar en viktig faktor. Vill man ha kul, ja då måste deken in på kontot helt enkelt. Denna höst kommer vara viktig för min framtid. Får jag inte ut en spänn; So be it, men då har jag i alla fall försökt. Lägger jag ner p.g.a. tristess, megagulning eller annat, ja då skiter jag i onlinepoker för en stund framåt. Inte för att jag är trött på det eller för dålig för att spela, utan för att jag inte klarar av det som person. Jag vill bevisa för mig själv nu. One time. Inget halvhjärtat. Kom igen nu!
Jag avrundar dagens inlägg med något helt annat dock; Från den dagen då jag för första gången började bry mig om hur mitt hår såg ut så har jag ALDRIG hittat en frisyr eller hårprodukt som jag blivit 100 % nöjd med. Inte heller om jag ska göra frisyren i fuktigt hår, torrt hår, blött hår, ja ni fattar. Tills idag! Helt insane faktiskt.

. Tvätta håret med ett normalt schampoo.
. Låt det vara lite, lite fuktigt innan du börjar mecka.
. Kamma håret bakåt, så gott det går i alla fall beroende på hårlängd.
. Ta Wellaflex Ultra Strong Hold Géle (alt. Hårmousse) i näven och massera in i hårbotten. Mata håret bakåt.
. Nu ser det sjukt nice och sliskigt ut, så därför tar vi American Crew Fiber (blå burk) i den andra näven och gör likadant som i steg 4. Ta en ny omgång American Crew och kör i topparna och forma som du vill ha det. Böj ner huvudet när du gör detta för att skapa volym.
. Klart! Om du vill hålla stadgan så kör lite hårspray. Inte för mycket!
Helt sjukt nötig look fick jag i alla fall. Inte för sliskigt. Inte för snällt. Lagom helt enkelt. Nu är hår en väldigt individuell sak, men testa gärna om du har, läs haft, samma problem som mig.

Jag vet inte om jag ska se mig som lyckligt lottad eller inte här i livet. Detta har jag funderat på i snart fem år, exakt lika länge som jag har spelat poker. Spela poker ja. Att jobba skulle jag mer vilja kalla det nu för tiden. Jag ser faktiskt mitt pokerspelande som ett jobb då jag faktiskt spelar, eller snarare borde spela, 40 timmar i veckan, 11 månader om året. Det är på senare tid ”vanligt folk” faktiskt accepterar att jag har pokern som yrke. När jag säger; ”jag tjänar inte mer än vad du gör, men jag slipper betala skatt på det i alla fall”, ja, då brukar dem bli lite mer tillgänglig för att ta emot allt mitt pokerdravel om att vara sin egen boss, bestämma över sina arbetstider, ta rast när man vill, osv. En tillbakadragen avund syns då i deras ansikten och brukar oftast följas med ett ”ja, du har det för bra du.” Har jag verkligen det? Jag tror självinsikt och tacksamhet är ett bra svar på den frågan. Jag ska förklara varför.
När jag först började spela poker för snart fem år sedan, som många andra började jag spela illegalt via min mors konto, så var jag ändå rätt familjär med själva pokern som spel. Åtskilliga timmar hade lagts till att spela Mörkpoker, eller 5-card draw som det nu heter, och där fick jag lära mig grunderna. Det var mest spelet Chicago som grindades där du samlar poäng genom olika stick osv. Hur som helst. Jag blev helt enkelt mätt på poker efter en stunds nötande och nästan ett år senare efter min ”pokerpaus” så blev jag inbjuden till min dåvarande granne att spela ett parti poker igen. Jag var 16 år då och hade aldrig hört talas om ”Texas Hold’em” som var spelet för kvällen. Mina äldre motspelare förklarade att det var precis som vanlig poker, men skillnad var att man hade två kort på hand och MARKER istället. Marker. Det var något jag bara hade sett på TV innan. Redan första gången jag såg ett casinorum på TV med alla dessa marker så var jag såld. Ett älskvärt ljud det där klingandet.
Efter partiets slut var jag som en helt ny människa. Känslan av att vinna en pott på 20 kronor var så mycket större än att vinna 20 p. på en och samma gång i Chicago. Än en gång var jag såld. I nästan två veckor tjatade jag på min ömma mor att hon skulle dega in på Expekt.com, dåtidens stora pokernamn. Mellan tjatandet så började jag spela freerolls. Jag ska inte tråka ut er om ”helt fantastiska” freerollsvinster. Ni som började på samma sätt som jag med pokern vet vad jag pratar om.
 Jag satt nästan all min lediga tid bredvid min fem år äldre granne när han spelade NL$20 på Expekt. Det var som att följa en sjukt spännande film. Om och om igen. Att se alla dessa kombinationer av händer på kort tid gav helt enkelt mersmak antar jag. Min grannes bästa polare hade redan gjort sig ett halvstort namn inom pokern då han rushade som en gud första året han satte in sina första dollars i pokervärlden. Han la ner sitt CS-kontrakt och började spela poker på heltid istället. Detta var det ”coolaste” jag visste på den tiden. Att kunna leva på poker.
Nu, fem år senare, vet jag hur det är. Det är som vilket jobb som helst kan jag tycka ibland. Fast värre. Att vara chef över sig själv kräver sin man. Jag var det en gång, fast på ett annat sätt, samtidigt som jag spelade poker. Det projektet kostade mig pengar, stolthet, men framförallt vänner. Som i efterhand inte var mina vänner, men det är en annan historia. Allt detta för att jag inte klarade av att vara min egen chef. Jag har lätt för att lära och jag skulle nog kunna hoppa på vad som helst om jag bara fick en månad på mig att lära mig det teoretiska. Problemet är att jag har samma disciplin som Kakmonstret från Mupparna. Noll och noll. När saker blir tråkiga, monotona och jobbiga, ja, då skiter jag i allt. Jag lägger ner. Låter eftergifterna krypa ner i flaskan, och sedan lägga dem längst ner i min själ där ingen letar. Det är en mörk plats vill jag lova. Jag har alltid anklagat pokern för denna lättja och svek mot mig själv. Det skulle jag inte ha gjort. Hade jag bara tagit tag i mig själv, en gång i livet, så hade jag säkert varit mycket starkare i själen, men även varit en bättre pokerspelare än vad jag är idag. Jag har förstört kanske tre års pokerspel p.g.a. av detta. Jag ska inte sticka under stol med att jag är motriggad när det gäller i princip allt, men jag kan inte ge upp för det. Vissa ska ha det lätt, vissa svårt. Det är naturens gång. Det enda vi kan styra över är hur vi är som människor. That’s it.
Det är på senare tid som jag börjat rannsaka mig själv. På riktigt. Det finns inga genvägar i livet. Hur jag gjorde för att bli chef över mig själv på ett bra sätt, kanske du undrar? Jag skaffade en mentor. Jag tror alla behöver en, kanske två. För det första så har du någon som du kan visa framfötterna för, vare sig de bryr sig eller ej så är det en sporre av rang, och för det andra så kan man alltid bli bättre på något man gör. Det kan en mentor se till att du försöker med.
Så, är jag lyckligt lottad här i livet? På den frågan svarar jag; ”Ja!”. Att få ha den frihet som jag har väger lika tungt som bly, och är samtidigt värt sin vikt i guld. Ibland skulle jag dock vilja leva ett normalt och inrutat liv med strikta och bestämda rutiner. Dagligen. Detta önskar jag dock bara när mitt riktiga liv är hårt och besvärligt. Jag lever hellre så än att låta livet passera under tiden jag, med önskande ögon, tittar på och förbannar mig själv över att jag gjorde ditten och datten. För att pokerlivet ska bli som man tänkt sig så krävs det dock självinsikt och tacksamhet. Dagligen. Annars brister alltihop. I och med att poker bringar fram mycket känslor, tankar, misströstan och glädje, så gäller det att sköta dessa känslor på ett professionellt sätt. Gör du det så har du lyckats. Först då kan du skaffa dig en hobby. Först då kan du leva loppan. Först då är du chef över dig själv.