Kanske var det något med utseendet, något som gjorde att det kittlade sådär lite extra eller så var det bara att det första tillfället blev så bra att man sedan inte kunde se det som var dåligt. Ibland håller det för evigt. Men ibland försvinner glöden och man blir tvungen att släppa taget…
Jag minns inte riktigt när och absolut inte varför, men någon gång för ca 4 år sedan fick jag en ny favorit. En hand som kändes mjuk som en sommarvind och stark som en oxe. Kanske var det de mjuka formerna och alla kurvorna? Den starthand jag absolut inte kunde släppa före flopp var Q 9. Förmodligen var det från början i samma färg, men så småningom dög det också bra med blandade färger. Det spelade ingen roll hur resten av bordet betedde sig före flopp. Jag agerade ändå med allt förutom det, oftast, givna valet att lägga mig. Jag synade eller höjde. I sen position och i tidig. Mot starka spelare, men även mot svaga. Ja, det fanns inget som kunde komma emellan mig och min Q 9, i färg eller inte.
Exakt när det tog slut vet jag inte. Kanske var det när vintern var som mest kall och jag märkte att jag inte fick den värme jag behövde. Att det inte alls var guld som glimma. Det jag vet är att jag inte längre behöver anstränga mig för att slänga denna mediokra hand ens i hyfsad position. Nu har vi separerat…
I somras hade jag en nytt, men kortvarigt förhållande. En typisk sommarflirt. En hand som över en enda natt trollband mina känslor och tog över mitt förnuft. Jag minns inte om vi möttes i någon djuplodande pokerartikel, eller om det var vad någon skrev i ett analyserande inlägg på något stort svenskt pokerforum. Det jag vet är att det plötsligt var läge att syna en ensam spelares allin, och framför mig hade jag Kn 10. Precis den hand jag läst om. Någon hade skrivit att detta (märk orden) vara en taktisk hand för att syna en spelare som ställer in alla sina marker då denna är shortstackad, har 10 stora mörkar eller mindre.
Så jag gjorde precis som det var skrivet, synade den stackars spelarens allin. Och visst träffade jag. Inom loppet av en timma, träffade jag och vann med Kn 10 hela tre gånger i samma turnering. Att med samma hand nästan dubbla upp så många gånger i rad och så tätt, gör att man inte kan sluta vara kär. Sista gången var det till och med mot KK där jag floppar tvåpar. Sånt glömmer man aldrig!
Efter den natten har denna då så underbara hand spelats många, många gånger. Men någonting hände med magin. Den starka känsla som andades evighet och framgång, återkom aldrig. Ingenting blev som det en gång varit, och nu har även vi gått skiljda vägar. Vi ses ibland, men inte ens minsta pulsökning ger sig till känna.
Det finns dock en hand som jag håller fast vid i alla väder. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. En hand som alltid leder vid visning före flopp. Den kommer jag inte släppa i första taget…
Hur är det egentligen med mediokra händer som vi av någon konstig anledning inte kan släppa? Varför får vi för oss att ha favorithänder som egentligen inte är så mycket värda? Verkligen något att fundera på.
Efter helgen ska jag återkomma med en totalanalys av en turnering som jag spelat. Då ska jag titta på alla mina händer genom hela turneringen. De jag slängde, de jag limpade och sedan slängde på flopp och de jag spelade aktivt. Det finns värde i att dels se på vad man inte spelade i olika positioner. Kan man tänka annorlunda? Men framförallt finns det värde i att titta på de händer man limpa, men sedan gav upp. Här finns mycket marker att spara…
Självklart kan den största analysen göras på de händer man spelade. Höjde jag tillräckligt? Var det värt att syna? Kunde jag gjort något annat?
En bra fråga att ställa sig själv är: ”Om jag hade vetat vad motspelaren sitter på för hand, hade jag då spelat den som jag gjorde?” Mer om detta i nästa inlägg.Då ska ni också få svar på frågan: Finns det egentligen tid för poker i mitt liv?
Höj eller lägg!
Hur Du än väljer att göra, så ses vi igen!
/Pokerpappa76