Peter är en sann pokerveteran och gambler med många historier på lager. Vi hälsade på en av Sveriges mer rutinerade spelare för att få veta mer om hans imponerande karriär.
Redan 1992 tog Peter Eichhardt sig till sitt första större finalbord i Las Vegas och $1 500 Pot Limit Hold’em under Hall of Fame Poker Classics, där han kom trea och vann $17 250. Efter det har det blivit många fina placeringar, och rena vinster i Helsinki Midnight Sun 1998 (NLH), Helsinki Freezeout 1999 (Sökö), Swedish Poker Championship i Tallin 2007 (Terminator), Nordic Light Sundsvall 2008 (PLO) och Helsinki Midnight Sun 2009 (Sökö). Det har blivit totalt 28 finalbord i livepokern i större sammanhang, 36 betalda placeringar, och över $510 000 i prispengar.
1988 flyttade Peter till Stockholm, för kärlekens skull, och började jobba som croupier på Restaurang Roulette. Han fick jobba på ett femtiotal olika ställen, bland annat Restaurang Monte Carlo, Vallonen, Sheraton Hotel och Baren Baren. På den här tiden så var det inga konstigheter: de som jobbade med spel spelade också själva. Peter, som sedan tidigare spelade Backgammon, blev snart medlurad till Kortoxen där det bara behövdes en enda pokerturnering för att han skulle bli fast.
”Vi bodde på Fridhemsgatan, ett stenkast från Kortoxen, och jag var där sju dagar i veckan i två års tid, samtidigt som jag jobbade. Efter något år så drog jag ner på jobbandet då pokern gick väldigt bra. Det blev mindre och mindre jobb och mer och mer poker.”
Ryssland
En av Peters gamla jobbarkompisar hade börjat jobba i St Petersburg och ringde och frågade om han inte ville komma dit och jobba lite. Kompisen och tre andra svenskar var där och jobbade som inspektörer på kasinot. ”Vi hade fyra bord och fick bonus på resultatet. Klientelet på kasinot bestod av västerlänningar (affärsmän) och ryska maffian. Vi fick ordentlig snurr på spelandet så vi tjänade riktigt bra med pengar, det kunde bli upp mot 40 000 i månaden, skattefritt (skattesystemet fungerade inte så bra i Ryssland på den tiden). Det var riktigt kul, men ganska mycket huvudvärk också. Vi svenskar som var där och jobbade blev ett ganska tajt gäng, tillsammans med några engelsmän och amerikaner, men råkade även ut för en del hot. Samtidigt så kändes det som att det inte var så farligt – skulle det bli för mycket så var det ju bara att åka hem. Poängen med att vi var där var ju för att ordna upp förhållandena på kasinot då den inhemska personalen inte vågade gör något alls. De (maffiakillarna) kunde stå vid rouletten och säga: ’Nej, det blev inte nummer 14, det blev nummer 27!’ Och croupieren vågade inte säga emot. Det var därför vi var där, för att motverka maffiametoderna. Visst kunde det bli oroligt ibland, vi råkade faktiskt ut för att polisen inte ville göra något när vi behövde hjälp med att ta ut en av gästerna från kasinot.”
”I början av vår vistelse i Ryssland, innan vi hade lärt oss språket, så upptäckte vi att personalen plötsligt såg helt förstörda ut. När vi fick reda på vad det var gästerna rabblade, en hel harang med ordentligt grova svordomar [det var deras sätt att önska sig eller någon annan tur, visade det sig senare], så var vi tvungna att införa svärförbud. Det kunde bli väldigt hätsk stämning med de inhemska gästerna som triggade varandra till värre och värre svordomar och de stackars croupiererna vågade inte säga ifrån.
Vi satte hårt mot hårt och förbjöd svordomarna. De fick ett par varningar till att börja med, och hjälpte inte det så blev de avstängda en vecka, och sen fick de komma tillbaka igen. Det tog ett tag, men när de förstått att vi menade allvar så blev det i stället väldigt bra stämning. Ryktet spred sig även till de västerlänningar som arbetade i St Petersburg som då valde att komma till oss istället.”
Peter jobbade i Ryssland mellan 1993-1996, vilket i efterhand anses ha varit den värsta tiden. Det hade kunnat bli en kortvarig vistelse då den svenska VD:n var lite knepig att jobba med.
Las Vegas
Peter sa upp sig efter tre månader och åkte till Las Vegas istället. Efter att Peter kommit hem till Stockholm igen, så ringde kompisen från St Petersburg och sa att chefen hade förändrat sig väldigt mycket, så han lyckades övertala Peter att komma tillbaka. Det visade sig förstås att han var exakt likadan som tidigare. Den här gången stannade Peter ändå kvar ett tag till.
Peter har varit i Vegas ungefär 30 gånger. I början åkte de över i sex till åtta veckor åt gången och Peter berättar att han har bott på i stort sett varje hotell i Las Vegas. ”Jag är inte så bra på att planera så det blev ofta sista sekundenresor, vilket resulterade i att man ibland fick byta hotell från dag till dag, speciellt när man fick för sig att åka ner samtidigt som det var WSOP.”
Peter är väldigt god vän med Christer Björin och de har ofta varit i Las Vegas samtidigt. ”Björin är vän med alla. Jag träffade Jack Binion genom honom och vi satt och spelade med Johnny Moss och några av de andra tunga spelarna. Jag satt och spelade $5/$10 och $10/$20 Limit med Jennifer Harman under massor med kvällar. Det var ganska annorlunda då i Vegas; på den tiden så var allt subventionerat genom kasinoverksamheten och allt var superbilligt. Nu är varje avdelning separat och alla ska generera vinster, så nu fungerar det tyvärr inte på samma sätt längre. Allt har blivit dyrare. ”
”Det finns fortfarande ’pokerrate’ i Vegas där du får förbinda dig att spela ett visst antal timmar för att få bo gratis eller åtminstone få ett bättre pris på boendet. Om du ska åka till Vegas idag så är ett bra tips att du tar med dig en större summa, minst $20 000, och deponerar den i kassan, så får du en ’marker’ istället och de ser hur mycket de skulle kunna vinna. Då blir de genast intresserade, låter dig kanske bo gratis och du får biljetter till shower och så. De bryr sig egentligen inte om du vinner eller förlorar, det som är intressant är hur mycket du omsätter. De räknar med att tjäna en viss procent av det du omsätter och de ger dig sedan tillbaka lite grann tillbaka, som kompensation. De räknar efter att du spelar ett visst antal händer i timmen och om man är uppmärksam på när kontrollanten är i närheten för att se hur mycket du spelar för, så kan du höja insatsen just då så går din ’taxa’ upp, och du får tillbaka mer än vad du borde ha, i förhållande till vad du borde ha hunnit förlora. Det finns en bra bok som beskriver det här fenomenet perfekt. Den heter Comp City och är skriven av den i kasinovärlden väldigt kände spelexperten Max Rubin.”
Apropå böcker så berättar Peter att Sklanskys Getting the Best of It nog är den bok som har påverkat honom mest. Den handlar om statistik och sannolikhetslära och hur man utnyttjar oddsen till sin fördel, dessutom inom flera olika sorters spel, till exempel poker, sportsbetting och blackjack. ”Super/System är också en riktigt bra bok, men det gav mest bekräftelser på sånt som jag redan förstått,” säger Peter.
Peter har spelat väldigt mycket blackjack i sina dagar och det finns en riktigt rolig bok som heter Read the Dealer som berättar hur du läser dealern efter att han har tittat på sina kort för att se om han har 21.
Omaha kontra Texas Hold’em
Peter började visserligen med att spela Texas, men har utvecklat sig till att bli en av Sveriges mest mångsidiga spelare och behärskar bland annat både Texas, Omaha och Sökö. ”Texas är subtilare på något sätt, men samtidigt är det rakt på sak. Det är lättare att lära sig och att förstå vad handen står för. När man väl har lärt sig spelen blir Texas mer komplicerat. I Omaha är det så många som inte kan reglerna, det är fortfarande så många som inte vet hur de bör spela, så det finns mycket pengar att hämta på ett helt annat sätt än i Texas. Texas är finurligare medan Omaha bara är pott, pott, pott!”
Peter är en turneringsspelare, både på nätet och live. Det händer förstås att det blir lite kontantspel också, det går i perioder precis som med livespelet, och för tillfället så är det turneringar på nätet som gäller. Och det går bra. Peter har levt på pokern sedan början på 90-talet och det är framför allt det sista året som det har gått över mer och mer till turneringar. ”Det blir tre-fyra kvällar i veckan: det börjar vid niotiden på kvällarna, ofta turneringar med mellan $50-$100 i inköp, gärna någon med $30 000 och uppåt i garanterad prispott.”
Peter började att ta det lite lugnare med kontantspel på nätet efter alla historier om fusk. Det finns för många hot, både genom ”collusions” (samarbete mellan flera av spelarna på ett bord för att skada tredje man) och genom trojaner och andra suspekta program som gör att någon faktiskt kan se vad du har för kort. Och i ärlighetens namn så känns det ju verkligen så vid vissa tillfällen, även om man i stridens hetta gärna vill ha något att skylla på. Att fusk förekommer råder det inget tvivel om; det florerar många historier och även bevisade skandaler inom proffspokern. Bosse Sehlstedt, William Thorson och Johnny Lodden sägs ha blivit drabbade på olika sätt. Vi har ganska nyligen också fått höra historien om hur Brian Townsend, Brian Hastings och Cole South delade en databas över Isuldur1:s handhistorik. Bara att spelare använder de olika pokertrackerprogrammen gör att man hamnar i underläge om man själv inte använder något liknande. En del av pokernätverken tar avstånd från dessa program och har till och med förbjudit användandet av dem, och även sett till att du inte kan spara ner någon handhistorik alls på din hårddisk. Allt sådant här urholkar spelet och pokerrummen vill förstås ha kvar spelarna så länge som möjligt.
Lite historik
Apropå att urholka spelet så berättar Peter om en riktig tankeställare de fick ”i tidernas begynnelse” på kasinot i Stockholm när de tog mycket högre rake än vad de gör nu. Gränsen då låg på max 200 kronor per pott, mot 100 kronor som den ligger på idag.
”Vi skulle spela Limit Hold’em, 300/600 på bara fyra man och det blev ju 200 kronor i rake varje hand. Det var jag, Frej, Isberg och en person till. Vi började spela klockan två på natten och efter max två timmar av vinnande, men inte direkt några marker, så insåg vi att de hade ”Omaha är bara pott, pott, pott,” menar Peter. tagit 12 000 kronor i rake! Den händelsen gjorde att vi startade en övertalningskampanj för att få kasinot att sänka raken för att de inte skulle förstöra spelet helt. Det här var innan pokern slog igenom ordentligt, men det var ju väsentligt för att folk skulle spela överhuvudtaget. Efter mycket tjat lyckades vi få dom att sänka raken och det var verkligen tur, annars skulle läget ha varit helt annorlunda idag. Det måste ju finnas en balans.”
Peter har ett riktigt bra liv och tar det ganska lugnt. Han jobbar ungefär 20 timmar i veckan och har dragit ner på EPT:erna efter att hans sponsorkontrakt med Martins- Poker tog slut, eftersom inköpen kostar mer än vad de smakar. Det blir istället de större turneringarna här hemma, samt favoriterna Helsinki Freezeout och Midnight Sun i Finland.
”Vi var i Amsterdam på Holland Casino och spelade Master Classics of Poker 1998, där jag kom på fjärde plats och fick vara med i TV-intervjuer och det var ordentligt med uppmärksamhet. Jag vann motsvarande 200 000 kronor och det var ju helt fantastiskt på den tiden, den största vinsten dittills. Jag kommer ihåg att vi hade kommit till finalbordet, där jag hittade A-A och att pengarna åkte in före floppen. Floppen kom A-K-J och motståndaren visade Q-10, men så kom det fjärde Esset så jag fick en ganska stor stack. Som en extra bonus så fick den som fick högsta handen för dagen en procent av potten så jag vann extrapengar på det. Mycket inspirerande var att man hade folk bakom sig som railade och hejade på en, människor som man aldrig hade sett förut, som bara var intresserade av spelet och hade bestämt sig för att heja på just mig. Det är en mycket trevlig upplevelse och en av de roliga sidorna när det går bra i pokern.”
Som motsvarighet berättar Peter om en av de sämre sidorna med pokern, det var då, 1994 eller 1995, som Peter hade slutat på kasinot i Ryssland och hade sparat ihop pengar för att åka till Las Vegas. ”Dum som jag var så berättade jag för alla att jag skulle sluta på kasinot och åka och spela poker i stället. Min dåvarande flickvän var på besök, trots att hon var väldigt orolig och hade hört en massa om torpeder och gangsters. När vi skulle gå ut från lägenheten så trängde sig några personer in genom dörren och försökte slå ner och råna mig. De var tre stycken och jag försökte bara skydda mig. Efter en liten stund så insåg jag att jag inte ville dö. När jag såg att en av killarna var på väg mot toaletten där tjejen hade gömt sig så blev jag jättearg och slog ner den ena killen som slappnade av när de trodde att jag gett upp. Då började de andra två att slåss igen; en av killarna sparkade av min näsa så det var blod precis överallt, de trodde nog att de hade slagit ihjäl mig, för de blev rädda och försvann därifrån.”
Livsfarligt i Vegas
De flög tillbaka till Stockholm precis som planerat dagen efter, och Peter skulle sedan fortsätta till Las Vegas. Där var han tvungen att byta hotell efter ett par dagar och fick tag i ett rum på ett motell downtown där det fanns riktigt suspekta människor på andra sidan motorvägen; uteliggare, knarkare och allt möjligt. ”Där kom jag gåendes med min stora resväska. Jag tog in på motellet och hoppade in i duschen. När jag kom ut därifrån så knackade det intensivt på dörren och jag höll precis på att öppna när något stoppade mig och jag istället för att öppna frågade vad det gällde. En kvinna sa att det var från receptionen och att jag skulle öppna, men utan att berätta vad det gällde. Jag sa bara att jag skulle komma bort till receptionen sen. Hon bankade lite till, men gav upp efter ett tag, och det räddade mig troligen från att råka ut för något otäckt. Jag gick till receptionen efter en timme och frågade, men det var ingen från motellet som hade varit och knackat på min dörr.”
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Peter har spelat med i princip alla stora pokerspelare och har många väldigt intressanta historier om allt han har hunnit vara med om. Ändå är Peter bara strax över 40 år och bor på Lidingö tillsammans med sin familj och trivs rätt bra med livet. Pokern går mycket bra och förutom att ta hand om sin familj så kan Peter lägga ner lite skön tid på sin stora hobby – golf. Inte ens där finns det hinder för stora för Peter Eichhardt.