Från att ha pushat kineser, drag och hålpipor i massor sitter jag nu harmoniskt och väntar. Och väntar. Och väntar. Som ett mantra rullar orden ”tight is right” i bakhuvudet samtidigt jag nöter min ABC-poker.
Det stora förebilden är inte längre Dwan eller Sahamies utan istället en lite gråtonad Storåkers. Inget ont om honom, hans resultat och meriter talar för sig själv men det är väl få som anklagat honom för att vara en spektakulär spelare. Någonstans har jag också accepterat att välja den rollen och har inte riktigt samma behov av att utmärka mig med tunna riversynar och våghalsiga omslag.
Känns faktiskt riktigt bra och framför allt så är inte varje session på liv och död just nu utan jag accepterar att långsamt bygga rullen till stabilare nivåer. Mer jobb och mindre passion behöver inte vara fel i pokerns värld. Macau sväljer ofta de passionerade och talangfulla med hull och hår för att sedan låta ganska mediokra spelare med tyska bankrullekrav och små ambitioner långsamt bygga sina förmögenheter. Kanske inte känns rättvist men det är dock ett faktum. Väldigt få duktiga LAGs hinner uppleva ”det långa loppet” i Macau innan de i ett kaos av tightpassiva kineser och stora svängar slarvat bort sin rulle. Själv är jag glad för att jag insett det innan det är försent. Och påminn mig gärna om jag glömmer denna enkla logik när riggen knuffar mig i ryggen!